Alltjämt okänt varför

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-10-04

BARBRO WESTLING ser i väntan på Godot på Dramaten

Jonas Karlsson och Krister Henriksson i "I väntan på Godot".

Varför inte Estragon och Vladimir äntligen gör som de säger och går har på teatern varit en lika produktiv fråga som varför Tjechovs tre systrar aldrig åker till Moskva. Den uteblivna handlingen ropar på tolkningar och när det gäller Becketts I väntan på Godot har buden varit många.

När Birgitta Englin nu sätter upp den 50-åriga klassikern på Dramaten kastar hon för säkerhets skull upp en full näve skilda tecken som radikalt splittrar helheten. Här finns inget säkert, vare sig det gäller filosofi eller humor!

De är på scenen innan det börjar "som uteliggare", i trappavsatsernas grå betong och vita ljus "som i tunnelbanenedgången", Estragons ( Krister Henriksson) illasittande bruna kostym, fluga och hopsäckade svarta portfölj "som gamle gymnasielektorns", Vladimirs ( Jonas Karlssons) tvångiga beteende och stirrande blick "som den unge psyksjuke", det mirakulöst grönskande krukträdet som i bibeln, förbirasslande tåg, metafysisk ljusomstrålning av hiss och liten budbärarpojke - uppräkningen kunde fortsätta långt längre och liknar också en inbjudan till olika läsarter.

Föreställningen ger faktiskt ett paradoxalt händelserikt intryck där man som publik dras åt ständigt nya håll. När Olle Janssons kraftfulle medelåldersrockare till Pozzo dyker upp i svarta läderbyxor med Daniel Boyacioglus Lucky i strypkoppel och röda gummistövlar blir det närmast obehagligt festligt.

Här bjuds både köttben och röka som i andra akten dock förbytts i blöjor, fekalier och blåmärken. Det visuella ruskar onekligen om i texten.

Problemet är dock att själva identifierbarheten slår igenom så starkt och drar fokus från det som ändå är ett stycke skådespelarnas teater.

Krister Henriksson spinner imponerande sköra trådar mellan sin solkigt dansante och lätt förtvivlade pissegubbe. Trött men ändå syrligt och spritsigt parerar han nuet i dialogen och får verkligen fram en av styckets existentiella poänger, att vår tillvaro egentligen kan vara en fråga om hur vi väljer att beskriva den. Roat iakttar han sina egna gester som elegant beskriver cirklar i luften, automatiskt beledsagande orden, för att senare mer påtagligt inträngd med bara händerna leka att han tar trappan upp i ljuset.

Men leken vill på lilla scenen varken bli särskilt lustig eller självklar.

Jonas Karlssons direkthet kan verka både vädjande och oförställd men slår blixtsnabbt om, blir rå och illusionsfri, och sätter brutalt stopp i pratmaskineriet.

Hans Estragon är avgjort en generation yngre än Krister Henrikssons Vladimir och det är genom hans darriga temperament föreställningen framför allt viker undan från och endast tillfälligt tangerar det som berör.

Teater

Barbro Westling

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.