Äventyr bland botox, läder och sång till döds
Moderna frestelser möter Hoffmann på Norrlandsoperan
Publicerad 2022-10-31
Sammanfattningsvis är Norrlandsoperans Hoffmanns äventyr en visuellt attraktiv men ganska oförarglig moralitet. Den konstnärliga duon Carina Reich och Bogdan Szyber ger publiken tre miljöer som en mer eller mindre förvirrad Hoffmann försöker orientera sig i.
Prologen, där Hoffmann med kumpaner dricker sig berusade på vad som verkar vara en sportbar i Umeå, börjar strax att berätta om sina olyckliga kärlekshistorier. Den första om Olympia, hos Offenbach en mekanisk docka, här en kvinna utsatt för plastikoperation, en total make-over som lämnat henne gravt botoxberoende. Hon spricker helt enkelt.
Sedan har vi Antonia, placerad i en lägenhet med sin far som vill förbjuda henne att sjunga, eftersom det för henne är förenat med livsfara. Också Hoffmann ber henne avstå, men sången är livsviktig och hon väljer döden. Sist möter Hoffmann kurtisanen Giulietta på en förlustelseklubb med utlevande libertiner i läder och diverse kinky utstyrslar. Dapertutto lovar Giulietta en diamant om hon stjäl Hoffmanns spegelbild. Naturligtvis förlorar Hoffmann både spegelbild och Giulietta.
De tre äventyren bygger på episoder ur några av E T A Hoffmanns berättelser och är i Reich och Szybers varianter en pedagogisk resa genom frestelser. Även om transformeringen är elegant, inte minst sceniskt, är det tveksamt om det går att hitta det allvar i Offenbachs opera som man vill åt. Sorgen får större plats än ruset. Hoffmann själv ser mest en smula vilsen ut och det är tveksamt om han lär sig något på vägen. Som publik är det också aningen distanserat, trots att många scener vänder sig rakt ut mot salongen.
Musikaliskt är operan ett fantastiskt verk. Snygga melodier, enkla, men aldrig simpla, med goda tillfällen för solisterna att excellera. Främst i denna uppsättning är danska Denise Beck, som – till skillnad från de flesta uppsättningar – sjunger samtliga tre förälskelseobjekt. Hon har en tät och känslorik sopran med pianissimon som länge dröjer kvar i hörselminnet.
Amie Foon (Musan, Nicklausse) har en snygg sopran och med god scenisk närvaro, vilket krävs då hon är på scen i princip hela tiden. Fredrik Zetterströms säkra baryton har en passande svärta för de mefistofeliska inkarnationerna (Lindorf, Coppélius, Dr Miracle, Dapertutto ) och håller den sceniska uppmärksamheten även när han inte sjunger. Thorbjørn Gulbrandsøj i titelrollen har en tenor som är tät och kraftfull i forte, annars är den en smula ojämn. Möjligen sparar han sig (partiet är synnerligen krävande), så kanske blir rösten säkrare efter några föreställningar.
Norrlandsoperans orkester leds med säker hand av Henrik Schaefer. Musiken, som sagt, är ljuvlig, vad man än tycker om vilken uppsättning som helst.
