Starka solister i Vivaldi på Drottningholm

Men björnen hade varit roligare

Claes Wahlin

helskärm

Som barn i en leksaksbutik har scenografen Paris Mexis och regissören George Petrou plockat fram det mesta ur Drottningholmsteaterns scenografi- och kulissförråd för uppsättningen av Antonio Vivaldis Il Giustino. Det är synd att klaga på så många changement à vue på Drottningholmsteatern, men ibland blir det för mycket av det goda. Tillsammans med den något grova regin tvingas alltför ofta uppmärksamheten bort från de nästan ständigt elegant sjungna ariorna. Statister klampar i bakgrunden, sopar scengolvet, drar fram kulisser eller flyttar stolar, medan solisten sjunger om sin förtvivlan eller lust att hämnas.

Undantag finns, som när Giustino i ”Ho nel petto un cor sì forte”, sjunger om sitt mod, ackompanjerad av enbart en psaltare som trakteras på scenen av Margit Überllacker. Där infinner sig det slags intimitet som präglar flera av Vivaldis arior.

Vivaldis opera är en typisk barockopera; tronsuccession vävs ihop med kärlek, krig och missförstånd. Liksom i Proserpin på Confidencen, har man inspirerats av Gustav III och skapat en fantasi kring hur en uppsättning när det begav sig kan ha gått till. Betoningen ligger på fantasi, inte på historiska källor. Giustino är en scenarbetare, inte som i originalet en bonde, som av Fortunas (här ett teaterspöke) gunst klättrar upp till samhällets högsta krets genom att rädda drottning Arianna från en annan scenarbetares otillbörliga närmande. Originalets björnattack hade nog varit roligare, man kan också tänka sig en uppåtsträvande Vivaldi själv i rollen som Giustino. Men leken skymmer ofta dramat. Vi får slapsticks i stället för kvicka ironier och de många publikflirtarna ger ständiga applåder som olyckligt bryter av skeendet.

Petrou är dock en bättre dirigent än regissör, här finns tempo och kraft i orkestern, kanske lite för mycket emellanåt, jag saknar subtiliteten i Vivaldis  musik vid några av de mer kammarmusikaliska ariorna, och svikten i orkestern kunde vara lite mjukare. Men över lag görs Vivaldi rättvisa och solisterna är av hög klass.

Uruppförandet i Rom 1724 hade kastrater i samtliga roller (kvinnor fick inte sjunga på offentliga scener), på Drottningholm hör vi åtminstone tre countertenorer, den ukrainske, utmärkte Yuriy Mynenko i titelrollen och den likaledes imponerande Raffaele Pe som kung Anastasio. Båda har täta röster med kraft och god scennärvaro. Federico Fiori, kungens general Amanzio med sikte på tronen, är aningen ojämn, han lyckas bäst när hämnden är ämnet.

Sofie Asplund gör en karaktärsfast Arianna, hennes uttrycksfulla sopran är välriktad, liksom Johanna Wallroths Leocasta, som dessutom får en liksom sorgkantad stämma när scenen så kräver. Mezzosopranen Linnea Andreassen, byxrollen och den tidvis förklädde Andronico, sjunger med bett i rösten, men har regisserats med ett lite överdrivet kroppsspråk. Övriga solister onämnda, men väl värda att höra i denna musikaliskt eleganta uppsättning av en kompositör som är så mycket större än han med årstiderna.