Godhetens frånvaro

Claes Wahlin ser en hårt komprimerad Idioten

helskärm

Det är naturligtvis en slags bragd att komprimera Dostojevskijs sex hundra sidor långa roman Idioten till tre och en halv timmes effektiv teater. Amerikanen David Fishelson, som signerat bearbetningen, vet att ge

företräde åt intrigen och se till att scenerna avlöser varandra i rask takt utan att vederbörlig information förloras på vägen.

När den långa resan är över och furst Mysjkin sitter där i Schweiz, på nytt idiotförklarad, Ganja skickad till Sibirien för mordet på den demoniska Nastasia och

familjen Jepantjin återgått till sin normala medelklasstillvaro, så infinner sig förvisso en känsla av att någonting värre än några olyckliga förälskelser har passerat.

Med all respekt för den norske regissören Alexander Mörk-Eidems smidiga regi, där scenerna glider in i varandra med hjälp av de tunga, röda sammetsgardiner som sveper fram och tillbaka över scenen, är frågan likväl om detta inte mer är en amerikansk än en rysk historia. Låt vara att de religiösa grubblerierna, ja, rent av frågan om godheten, är spörsmål som kanske inte är de mest säljande, men nog skulle den psykologiska rörligheten, själens metafysiska irrande hos Dostojevskij, kunna finna mer spännande teatrala uttryck än den text som på Stockholms stadsteater mest liknar ett filmmanus.

Men som sagt, hantverket är mycket gott, och ensemblen har hittat en gemensam rytm och ett samspel som till synes obesvärat fokuserar figurernas besvikelser och förhoppningar, såväl de mer dramatiska, som de finare nyanserna. Huvudrollsinnehavaren själv, Henrik Rafaelsens furst Mysjkin, är helt enkelt porträttlik i all sin troskyldiga sanningssägarroll. Skarpa prestationer står även Joakim Nätterqvists förfördelade kavaljer Ganja och Anders Johannissons hycklande lismare Lebedev för. Ann-Sofie Rases energiska Nastasia Filippovna och Sofi Helledays ombytliga Aglaja fångar också uppmärksamheten, liksom Gerhard Hoberstorfers demoniske Rogozjin.

Men nog är det inte utan en viss besvikelse att denna i grund och botten rätt komplexa historia om den goda människan i S:t Petersburg tycks så lik någon filmatisering av vilken 1800-talsroman som helst, fylld av klassresor, föräldralösa barn och olyckligt förälskade.

Teater

Claes Wahlin