Putslustigt spex i Palme-pjäs

Pendlar i tid mellan nu och då

Hur väljer vi att minnas politiken?

Valet 2010 kommer de flesta att minnas för den brakförlust Socialdemokraterna gjorde.

Men ännu fler kommer att minnas Sverigedemokraternas ölpyrda segerramsa.

Lucas Svenssons nya pjäs Olof Palme – en pjäs från Sverige handlar alltså inte så mycket om Olof Palme, eller ens Sverige, som om konstruktionen av den Socialdemokratiska historian. Likt tvådimensionella karikatyrer rör sig bifigurerna i politiken för att det är så vi väljer att minnas dem.

Pjäsen är sålunda ingen dokumentär historia utan rör sig i parallella tidslinjer mellan nutid och dåtid, ofta sammanflätade i ett revyartat kaos. För visst finns mycket uppsåt i denna pjäs som är som ett förfinat studentspex, men den tenderar ständigt övergå i en kavalkad av putslustiga imitationer.

Jag tänker inte låtsas som att jag känner till alla citat och referenser mer än från Youtube, jag är för ung för att ha upplevt Palme vid livet – mitt första minne av Palme var från dagen då Sverige var i landssorg och mina chilenska föräldrar var livrädda för att de skulle få uppleva sin andra statskupp – och en politisk pjäs som bara vilar på igenkänningshumor är en svag politisk pjäs.

Men den ställer ändå en del viktiga frågor om när exakt Socialdemokratin förlorade sin identitet och om huruvida folkhemsmodellen var för framgångsrik för sitt eget bästa. Kanske är gumman Rosa vars liv löper i linje med partiet en ledtråd till detta. En stolt Socialdemokrat eller kanske partiet förkroppsligad i en trött förvirrad gumma som förlorade sig själv till Sverigedemokratin.

Meta Velanders gumma är enormt sympatiingivande, på gränsen till rörande rar. Philip Zandén som Palme växlade mellan de bröliga imitationerna och att ge ikonen en alldeles egen ande, i synnerhet i scenen där han ror med Tage Erlander och gestaltar mannen innan han blev legend.

Sen kan ju verkligheten överträffa dikten om verkligheten. Den hisnande karusellen som Socialdemokratin har varit med om de senaste veckorna vittnar onekligen om detta. En partiledare som tappade fotfästet, en gumma som läcker uppgifter och kanske en chans för sossarna att återigen hitta tillbaka till sin grundideologi.

Loretto Linusson