Kongenial och anarkistisk tolkning av Carroll
Uppdaterad 2016-07-29 | Publicerad 2016-05-30
Amelie Björck ser Enskedespelets uppsättning av Alice i Underlandet
Varje gång Enskedespelet kallar samman nejdens alla spelhågade – från skolans teatergrupper till halv- och helproffsiga vuxna – och låter sitt megatält skjuta upp i Margaretaparken blir det ett pirr som inte står de försommartokiga småfåglarna efter.
Förväntningarna är höga efter många lyckade år (sedan 1983) och med Alice i Underlandet som årets val står slaget om själva fantasin. Det bådar gott när en trupp i vitt sprintar förbi redan på tälttunet: det är den alltid jäktade ”vita kaninens” många barn, med sportstrumpor som öron fladdrande i fartvinden.
Johanna Huss, som vant orkestrerar hundratalet medverkande och dessutom bearbetat manus, har utgått från Lewis Carrolls original samt Åke Runnquists klassiska översättning – den som under våren kommit ut på nytt med Tove Janssons oslagbara illustrationer.
Huss tar sig också med rätta en del konstnärliga friheter.
I stället för fallet genom kaninhålet ner i Underlandet, möter vi en Alice som utelåst dagdrömmer sig bort från vardagstristessen. ”Alice hallis” kallar vår charmante kattkonferencier (Nils Granberg) spektaklet. Eller ska vi säga ”Alicearnas hallis” – för scenen befolkas av inalles sexton Alice-kopior spelade av olika barn men med samma röda tröja med ett välfunnet anarkist-A som i Alice.
Greppet att klyva roller i många har Huss använt förut för att ge plats åt alla som behöver. Men här blir greppet kongenialt: Alice förvåning över att se sig själv mångfaldigad ersätter originalets moment av konsternerad krympning och förstoring.
Hyreshuskorridorens identiska dörrar blir till portaler som leder från drömtablå till drömtablå. Scenograf Nina Franssons koncept fungerar utmärkt. Masscener med förtjusande små gnagare, scoutfåglar och spelkort varvas vältajmat med hattmakarnas och påskhararnas knasiga tekalas och de blodtörstiga drottningarnas (tre till antalet) bowlingtilldragelse, där den hunsade kungen själv agerar klot.
En del vassa samtidsstråk dras också in. Enskedes Underland är obehagligare än Kungliga Balettens – och därmed närmare originalet.
Cheshire-katten liknar ett försmädligt, mobbande högstadiegäng och den jäktande Kaninens idrottstokiga familj hårdnar plötsligt till en främlingsfientlig hop som vill mäta benen i Alice hand för att avgöra om hon ska få stanna …
När de elaka drottningarna avkläds sina spunnet socker-artade hårhattar förlorar de makten och drömvärlden upplöses. Jag för min del lyfter självmant på hatten för en sommarteater med fantasin i högsätet.
