Vad kan man göra?

Det övervåld som drabbar palestinier var dag i Gaza och på Västbanken undergräver även vår hälsa. Vi vet att det är fel. Ändå gör vi inget åt det. Varför?

Bakom Turpins pjäs anas såna frågor. Och en önskan att något upplysa Israel-Palestina-konfliktens mörker.

Han har i Mellanöstern mött palestinier och israeler. Här i Sverige har han talat med flyktingfamiljer. Ur samtalen har sen vävts ett dokudrama om misstro och sönd-ringar. Och möjligen försoning en gång.

Mönster är Romeo-Julia-historien. Här omdiktad till en folkhemssaga om Axel och Maha. Hon Palestinaflykting. Han ung svensk i vårt Verona (Rinkeby?).

Inte heller här kan förälskelsen konsumeras. Kring den staplas fördomar. I synnerhet efter Axels omvändelse till islam. Och i fjärran mullrar historien. Palestinakonflikten. Irakkriget. Scener från nazistiska (?) dödsläger.

Litet rörigt. Och inte blir det lättare av den strindbergska drömspelsform som Turpin valt för sitt berättande. Strindbergs drömspel är en psykologisk maskin. Turpins arbetar på ett politiskt fält där tydlighetskraven är större.

Och mycket riktigt klarar sig vardagsscenerna bäst. När Axel ( Terfelt) bekänner sin muslimska tro för ojande mor ( Stenbeck) och krumbuktande far ( Tiselius). När murvel Bosse ( Moliner) avlossar sina bredsidor av fördomar. Då demaskerar pjäsen som munt-rast.

Men när övergripande politiska mönster ska belysas? Då tätnar mörkren.

Jag vill ändå minnas sagolikheterna som flyter fram och åter genom scenens gallerställning ( Östbergh). Ett enstaka ackord av poesi. Och försöken att peka ut de kallhamrade som i dag delar världen mellan sig.

Teater

Mario Grut