De pratar om sig själva ända in i döden

Lars Noréns ”Solitaire” som ett muntert rekviem

Claes Wahlin

helskärm

Lars Noréns sena dramatik lämnade mångordigheten och de borgerliga ramerna där alla pratade i munnen på och om varandra. I stället fick vi pjäser som Vintermusik och Andante, skildringar vid livets slut där språket faller i bitar. Vad blir kvar när språket faller samman? Och framför allt, hur långt kan språkets reduceras på en teaterscen utan att den existentiella dimensionen försvinner?

I Stilla liv på Dramatens Elverket var alla ord borta, en pjäs med korta scener där rollfigurerna dök upp och blev till skuggor i en exposé över ett sekel. Men utan språk är Norén inte Norén. I Sofia Adrian Jupithers iscensättning av Solitaire, en av hans sista pjäser, är tio personer hopträngda i en fyrkant mitt på scenen. De känner inte varandra, de vet inte hur de har hamnat där och de har ingen aning om hur de ska ta sig därifrån.

Replikerna identifierar efter hand deras platser i livet, en arbetar inom vården, en annan är läkare, en tredje pensionerad lärarinna. De kommer från olika sociala skikt, åldersspannet är stort. Några minns vart de var på väg: handla tvättmedel, leta efter en resväska i källaren, ta hand om sin fars lik på patologen.

En talar om sina barn, en annan säger anklagande att han har ett bra liv. Alla undrar varför just de är här, vilket ofta besvaras med att det borde de själva veta bäst. Minnena bleknar, desperationen tilltar alltefter. Skulden hörs, men försoningen tiger.

Den stigande irritationen övergår i gräl, de försöker flytta på sig, vilket inte går, annat än i kollektiva vridningar. Alla spelar verbal patiens med sig själva, talar om sitt eget lilla liv utanför vilket inget betyder något.

Med tiden övergår det som är ett utdraget här och nu till imperfekt. När den unga kvinnans minsta barn dör i hennes famn sprids insikten att de aldrig kommer att lämna denna plats levande. Tecknen på ett utanför – papper som singlar ner från taket med foton på dem själva, ett plötsligt ljussken, regndroppar på vad som måste vara ett tak – antyder föreställningar om livet-efter-detta.

I många stycken är Solitaire en legering mellan de borgerliga familjedramerna och de sena. De kvicka replikerna möter de sena pjäsernas dödstematik. Möjligen blir pjäsens riktning tydlig lite väl tidigt, liksom att stycket är en tätt packad metafor för livet.

Föreställningen är ett samarbete mellan en rad teatrar, Uppsala stadsteater, Folkteatern i Göteborg, Bergens nationella scen, med flera. Solitaire kan, trots titeln, ses som ett körverk, ett muntert rekviem, där vissa solister utmärker sig, röster vars tonfall vidgar ordens betydelser. Mikaela Ramel, Irene Lindh, Niklas Åkerfelt och Jonas Sjöqvist ger kanske lite extra liv i denna dödens teater och gör tiden, både scenens och livets, lite mer uthärdlig.