Sprängda löften

CLAES WAHLIN ser uppsluppen rysk illusionslöshet

helskärm

Friedrich Nietszche skriver någonstans att man skulle kunna mäta ett samhälles grad av civilisation genom att väga dess samlade löften. Framtiden kräver utfästelser och vilket bättre sätt finns det att omintetgöra eder, löften eller fördrag än bomber? Sådan är terrorismen, när och var som helst kan en liten plätt civilisation, uppnådd eller i vardande, gå åt pipan.

Bröderna Presnjakov, Oleg och Vladimir, hade premiär med pjäsen Terrorism samtidigt som en grupp beväpnade tjetjener kidnappade en hel publik på en teater i Moskva. De ryska militärerna tog i lite för mycket, så även delar av publiken gasades ihjäl vid ingripandet.

Men det är faktiskt inte riktigt detta slags terrorism Presnjakovs pjäs handlar om. Ungefär halvvägs in i pjäsen på Elverket sitter den förträffliga Jane Friedman och ypperliga Basia Frydman och småpratar på en parkbänk. Som talade de om extrapriser visar det sig att en har mördat sin man och strax ska den andra avpollettera sin opålitlige svärson.

I dag är var och var-annan smittad av terrorismens virus, verkar pjäsen mena. Chefens terror mot sina anställda, mannens mot kvinnan eller arbetsplatsmobbning skiljer sig från flygplanssprängningar endast i grad, inte i sak. Terrorn föregår terrorismen, så att säga.

Uppsättningen balanserar gott mellan allvaret och karikatyren. Om det inledningsvis kan förefalla lite väl uppsluppet, så avtar i alla fall publikskratten med varje omnämnd brisering; till och med den groteska, närmast genmanipulerade korsning mellan brandchef och fredsguru som Michael Nyqvist gestaltar mot slutet lyckas omsätta den balansgången. Och här ryms även Yasmine Garbis käcka flygvärdinna och Jan Waldekranz storartade mjukisbiträde på kontoret.

Som pjäs inordnar sig Terrorism till stora delar under det slags short cuts-dramaturgi som dominerar den unga dramatiken. Men det finns också ett slags textuella bomber placerade. Till synes knyter de ihop scenerna, men varje sådan pusselbit är också en detonation. Om man sliter för mycket i texten kommer den att drabbas av just det öde som bröderna Presnjakov vill få oss att undgå. Den dubbelheten skiljer också forna tiders löften från dagens.

Teater

Claes Wahlin