Lord Byrons pirater i våldsamt piruettbattle

Publiken får rösta hur ”Le Corsaire” ska sluta på Kungliga Operan

Cecilia Djurberg

När världen skälver av krig och katastrofer kan klassisk balett kännas helt far out med sina tylliga fantasiflykter. Men just därför kan Kungliga Balettens ”Le Corsaire” funka som en välbehövlig färgsprakande paus från verkligheten.

Fast då måste man ha en rejäl dos överseende med gammaldags stereotyper. Som en orientalisk pasha i turban och snabeltofflor, omgiven av barmagade, beslöjade odalisker i scenografens trots allt väldigt maffiga palatsbygge.

Nu är det förstås svårt att komma runt Lord Byrons dammiga blick på orienten, då ”Le Corsaire” bygger på dennes pojkboksromantiska långdikt ”The Corsair” från 1814. Den handlar om piraten Conrad — en typisk byronsk hjälte som är utstött av samhället och drivs av äventyrslystnad, revansch, skattjakt och passion. Han kidnappar den vackra Medora som han förälskat sig i. Därmed befrias hon från sitt öde som slavinna åt Seyd-Pasha. Så det är fråga om ett slags ”lycklig” trafficking ...

Nåja, själva historien om dessa våldsbejakande sjörövarsnubbar är väl rätt underordnad balettens huvudsyfte — att låta dansarna få excellera i starka solon. Vilket de verkligen gör, till pampigt dramatiska rytmer. Emellanåt blir det rena rama piruettbattlet på scenen.

På premiären dansar Luiza Lopes och Daniel Norgren-Jensen huvudrollerna som Medora och piratledaren Conrad. De har flera fina duetter, men Kentaro Mitsumori och Dmitry Zagrebin framstår som betydligt mer premiärtaggade i sina roller som Conrads wingman Ali respektive slavhandlaren Lankedem.

På Kungliga Operan är förstås verkets position i baletthistorien en stark motivation till att den nu sätts upp, samt det faktum att Kungliga Baletten aldrig dansat ”Le Corsaire” tidigare.  José Martínez, som till vardags är balettchef på Parisoperan har så skapat en ny förkortad version efter Marius Petipas klassiska.

Till det nya hör även att publiken i pausen får rösta om hur föreställningen ska sluta: med kärlek, äventyr eller trygghet. Det är ett kul grepp, som kanske mest tilltalar balettomaner som sett andra upplagor av ”Le Corsaire” eller Lord Byron-konnässörer som irriterats över originalets slut. Premiärpubliken är dessutom rätt förutsägbar. Men kanske kan röstningsförfarandet aktualisera en eller annan tanke om vårt ständiga sug efter drama och verklighetsflykt. För även den mäktige pashan behöver eskapism, visar det sig. Efter en mysig stund med opiumpipan hallucinerar han fram en magisk trädgård med ljuvliga féer i rosa och grönt.