En Brecht-bal för pojkar

helskärm

Fredag var en svart dag för teaterns jämställdhetsarbete. Från Elverkets stora scen flödade ett rasande kvinnohat som fick Strindberg att framstå som en feminist.

Bertolt Brechts Baal skrevs 1919, långt innan dramatikern uppfann teorin om skådespelarens distans till rollen. Peter Luckhaus uppsättning visar hur nödvändig teorin var. På Elverket spelas nämligen Baal helt utan distansering. Istället är spelstilen expressionistiskt högspänd. Hellre än demonisk blir Magnus Kreppers Baal en självömkande posör och föreställningen en sentimental hyllning till det manliga geniet.

Baal är bohem, författare och fyllbult och den kvinnorna fläker ut sig för. För honom är alla vedervärdiga utom modern, Basia Frydman. Vännen Ekart är den Baal älskar. Johan Holmberg ger honom svärta. När han stöter på en av Baals älskarinnor måste han dö. Från första sångnumret är det klart att dö, det ska Baal också. Dit tar det tyvärr tre timmar.

Ett sätt att göra den

här uppsättningen angelägen hade varit att placera

den på Dramaten i dag. SVT:s dokumentär visade hur manlig genidyrkan frodas bak fasaden.

Istället är man trogen pjäsens 1920-tal. I Bente Lykke Møllers vackert bruna vindsrum är Brechts halvridå på plats och estetiken klassiskt asketisk.

Att döma av Ulf Peter Hallbergs översättning är ryktet om poeten Brecht starkt överdrivet. Musiken är inte heller pricksäker.

Kristina Törnqvist är en självlysande Sophie. Hennes nummer till musik av Kurt Weill visar vad som saknas.

Den tyska kulturmaffians uppgång och fall karakteriseras träffsäkert av Per Svensson, Nina Fex, Carl Magnus Dellow med flera. Praktikanterna Petra Hultberg och Hanna Malmberg från Malmö får göra perversa småflickor och kåta horor.

Betalt lär de inte få. Men säkert lär de sig något om kvinnans roll i en teater där män bestämmer.

Teater

Tove Ellefsen Lysander