Teater

Hårdkokt Mamsell i styltig agenthistoria

Här saknas regi för att minimera avståndet mellan idé och utförande

Av: 

Cecilia Djurberg

Nils Granberg och Joséphine Wistedt på Ö2 Scenkonst i ”Mamsell, malströmmarna och jag”.
Nils Granberg och Joséphine Wistedt på Ö2 Scenkonst i ”Mamsell, malströmmarna och jag”.

TEATER

Att den här pandemin har tvingat teaterkonsten att anpassa, kompromissa och bubba om till förbannelse är ingen nyhet. Ibland uppstår något nytt och spännande inom dessa nya, påtvingade ramar. I andra fall lyckas inget teatersmink i världen dölja skarvarna. Som när den fria teaterscenen Ö2 samarbetar med den ännu friare konstellationen Svärmen i Mamsell, malströmmarna och jag.


Den halvtimmes audiowalk som inleder stycket framstår just som en pandemisk kompromiss, men är ändå det som funkar bäst i sin tekniska enkelhet. En ciceron möter upp den lilla publikskaran på Ringvägen och räknar ner så att alla får starta en inspelad ljudfil samtidigt. Den djupa rösten i våra medhavda lurar tillhör skådespelaren och pjäsförfattaren Joséphine Wistedt, som också sitter lite längre bort på en parkbänk i trenchcoat och röd basker.

Hennes berättelse ramas in av bubblande undervattensljud och stämningsmusik medan vi uppmanas att tänka på avståndet och följa efter henne. Här åsyftas inte bara det sedvanliga pandemimantrat, utan även det existentiella mellanmänskliga avståndet. Uppmärksamheten styrs mot den mystiska kvinnans fantasier om en alternativ verklighet i en takvåning i New York och mot minnen av ett möte i en lägenhet vi passerar.

Framme vid teatern på Katarina Bangata 80 lämnar vi sommarkvällens fysiska verklighet på Södermalm och dörrarna öppnas in till denna kvinnas mörker. Dessvärre suger de psykologiska malströmmar som vaggats igång så fint under audiowalken, och som pjäsen gör anspråk på, aldrig riktigt tag i inne på scenen.


Det blir snarare mer obehagligt när texten drunknar i sitt styltiga skrivspråk och sin spretiga dramaturgi, än när den livströtta kvinnan med sina olika personligheter, sitt Modesty Blaise-komplex och sina övergreppstrauman, till slut väljer att avsluta sin historia i havet.

Precis som föreställningens protagonist lyckas gestaltningen i bästa fall framhärda sitt liv på scenen, som smyckats med två skinnsoffor och hemmagjord graffitikonst. Wistedts fysiskt starka engagemang för sin text, som möjligen är inspirerad av hennes eget liv och av en fascination för tecknade agentserier, räcker inte. Här saknas regi för att minimera avståndet mellan idé och utförande och sidekicken Nils Granberg får därmed en otacksam uppgift som just sidekick, snarare än fullvärdig motspelare i rollerna som terapeut, granne och hemlig agentkollega till den hårdkokta Mamsell.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Eld, trapetser och en och annan aria

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Teater

Joséphine Wistedt