Dockor som ångar av liv och äkta ångest

En ocean av känslor uttrycks i ”Oxytocin” på Backa Teater

helskärm

Hur är det möjligt att uttrycka en ocean av känslor genom dockor med halvstela kroppar och stirrande ögon? Det får Göteborgspubliken veta i höst, tack vare Oskar Thunbergs förfinade Oxytocin som precis haft urpremiär på Backa Teater. För den här uppsättningen fullkomligt ångar av liv.

Föreställningen bärs upp av fem fokuserade skådespelare som aktiverar ett galleri av dockmakaren Jenny Bjärkstedts figurer. Maja Döblings vita scenografi bygger på enkla principer med rörliga block i skiftande nivåer. Rum skapas och fylls med minimöbler så att publiken kan orientera sig i tid och rum och vi som älskar dockskåp får vårt lystmäte. Ett handfat markerar badrummet, korridorskåp signalerar skola. På nolltid förflyttas karaktärerna mellan de olika miljöerna, och med dem dramat.

I centrum står Jana som kämpar mot social ångest, och klasskamraten Joppe som grubblar över sin kropp. Kring dem rör sig mer eller mindre stabila vänner, glåmiga föräldrar, en döende morfar och två hustlers från Masthugget. Deras vardag skildras, i köttet. Vuxnas ynklighet exponeras med suggestiv humor och relationer dras till sin spets för att snabbt avdramatiseras.  Mycket hinner hända, men i stort handlar det om Varat – från futtigt till magnifikt. 

På scen finns en rad uttrycksfulla dockor i händerna på engagerade skådespelare som behärskar sitt hantverk väl. De rör sig synkroniserat, närmast koreografiskt från scen till scen. Inte en rörelse lämnas åt slumpen vilket ger en meditativ intensitet som hålls intakt i närmare två timmar. Det är imponerande hur skådespelarna proxyjobbar med dockorna för att själva flyta in i bakgrunden. 

I linje med Backa Teaters fina musiktradition väver en liten men aktiv orkester ljudmattor. Allt från Veronica Maggio till epadunk stärker dialogen. Tematiken är tveklöst samtida och varje roll får ett adekvat språk. Noggrann research anas, inte bara i det trovärdiga tilltalet för en yngre publik, utan också vad gäller problemen som beskrivs. När Jana blir hemmasittare efter ett övergrepp är det inte själva händelsen hon mår sämst över, utan tanken på att folk ska prata om henne i sociala medier. 
 

I slutsekvenserna står Jana högst upp på ett av de vita blocken, och trots närmast obefintlig scenografi förstår alla vad som händer när hon hoppar i ”vattnet” med hjälp av fyra skådespelare. Jana börjar ”simma” mot publiken som plötsligt sitter på botten av en bassäng. Oerhört snyggt i all sin enkelhet.