Dramatisk fullträff om tiden som flytt
Två absurda kortpjäser som inte liknar något annat
Uppdaterad 2022-09-05 | Publicerad 2022-09-04
Det var länge sedan jag såg en sådan dramatisk fullträff som Caryl Churchills Tänk om om bara. Den är kort, 20–25 minuter, och rollerna, eller funktionerna, är bokstäver: N, F, Nu, B. De kan utläsas som Nyss, Nu, Framtiden eller Förflutet, och Barn. Tiden, det är vad det handlar om. N, förnämligt spelad av Lars Lind, har förlorat F, sin fru. Förmodligen begick hon självmord. Han är förtvivlad och anropar henne; de hade en överenskommelse om att försöka kontakta varandra.
F (Natalie Minnevik) svarar, en vålnad med glättig röst som till utseendet vagt påminner om den döda. N uppmanas att få henne att ske. Han begriper inte hur. Hon insisterar: han måste få henne att ske. Annars kan alla andra F komma, vilket de gör, F:erna, i massor. Det förflutna, den inställda framtiden anfaller.
Inte nog med det. När de väl vikt hädan kommer Nu, en ännu glättigare, propert klädd Anders Johannisson som käckt och tämligen okänsligt pockar på F med sitt jag är här, nu. Jag är nu, här. Återstår framtiden, det ännu inte skedda, i form av B, Barnet (Hedvig Sahlin), som kommer att ske, vare sig N är med eller inte.
Tänk om om bara är iscensatt av Ole Anders Tandberg i en perfekt rytm med exakta tonfall. Rösterna ljuder som i en samspelad jazzkvartett där alla får sina solon, samtidigt som ljus och scenerier lägger till utan att vare sig dubblera eller förenkla. Klockrent, helt enkelt.
Tänk om om bara följer efter Undkom ensam, en något längre pjäs där fyra kvinnor (minst 70 år enligt manus) sitter och samtalar i en trädgård. På stadsteatern stora scen ser vi scenograf Sven Haraldssons breda trappavsatser med två uppåtsträvande sjok på sidorna, allt i en monokrom, varm färgskala. Ridån används för att zooma ut och zooma in, den fälls både horisontellt och vertikalt, liksom den gör i Tänk om om bara.
I korta, sällan fullständiga meningar minns de fyra damerna butiker som försvunnit, arbeten de saknar eller inte saknar. De pratar om tv-serier, om sina barn. Ibland sjunger de. Efter ett tag framkommer det att Vi (Eva Millberg) har suttit fängslad för att ha dödat sin man, möjligen i självförsvar. Ett litet brott jämfört med vad Fru Jarrett (Chatarina Larsson) i apokalyptiska monologer berättar, absurda skildringar av katastrofer: döda barn, barn som dödar, vågor som slukar pariserhjul, uppblåsbara kändisar som glider längs rep.
I traditionen efter Samuel Beckett och Harold Pinter skärskådar Caryl Churchills pjäser den absurda verkligheten för att skärpa vår blick på existensen dolda villkor. Musikläggningen i Undkom ensam kunde ha använts mer sparsamt, men damkvartetten, Monica Stenbeck och Eva Ahlberg, jämte de redan nämnda, nålar fast sina repliker som vore de alldeles självklara, även om Tänk om om bara är kvällens fullträff.
