Publiken tjuter förtjust efter Nessun dorma
Allt är bra utom slutet i Puccinis ”Turandot” på Malmö Opera
Uppdaterad 2024-02-05 | Publicerad 2024-02-04
I slutscenen av Giacomo Puccinis opera ”Turandot” offrar i en stor och gripande scen den hängivet älskande slavinnan Liú livet för Calafs skull, men denne noterar bara att hon är död: ”Så synd!” Varpå han fortsätter att betyga den dödsbringande isprinsessan Turandot sin kärlek. Hon veknar plötsligt och ger med sig till allmän glädje. Liús lik bärs bort. Ridå.
Det slutet är inte trovärdigt vare sig psykologiskt eller dramatiskt, och problemet är att vi inte vet hur Puccini egentligen tänkt sig. Han dog nämligen samtidigt med Liù. Toscanini, som ledde uruppförandet 1926, drog konsekvenserna och la ner taktpinnen just där. Men Puccinis kollega Franco Alfano skapade sedan ett någorlunda passabelt slut som oftast gällt sedan dess. På det Kongelige i Köpenhamn häromåret följde man däremot Toscaninis exempel, lät musiken ebba ut vid Liús död, varvid Calaf förkrossad flyr fältet och Turandot lika förkrossad sjunker samman. Det blev ett mycket annorlunda men starkt och övertygande slut (på en i övrigt mindre lyckad uppsättning).
I Sofia Adrian Jupithers ”Turandot” på Malmöoperan är det åter det otillfredsställande Alfano-slutet som gäller. Det är synd för allt annat är riktigt bra. Erlend Birkelands scenografi med gradänger runt ett podium för Turandot och inramad av ett par rejäla körsbärsträd ger en tydlig östlig färgning utan alltför mycket Kina-kitsch. Daniel Carter leder kör och orkester till ett fullblodigt agerande men har också fin känsla för de mer sällan men dock förekommande lyriska detaljerna.
Turandot är en roll som kräver stämband av stål, och Anne Derouard gör en mer än aktningsvärd insats; hennes ”In questa reggia” har isande lyskraft. Liú är en musikdramatiskt tacksammare uppgift, och en annan fransk sångare, Solen Mainguené, tar fint till vara på chansen att skapa åtminstone en levande människa på scenen.
Daniel Johansson är alldeles magnifik som Calaf. Han är mitt uppe i en stor internationell karriär i främst tyska roller (senast jag såg honom var i Schrekers ”Der Schatzgräber” på Deutsche Oper i Berlin), och han har en underbar lödighet i sin slitstarka tenor. Oftast hör man ju mediterrana tenorer i Calafs parti, men det innebär en mycket uppfriskande kontrast med Daniel Johanssons kraftfulla intensitet och annorlunda klangfärger. Efter slagnumret Nessun dorma tjöt premiärpubliken av förtjusning. Det var en helt relevant reaktion.
