En timmes frist på värdshuset i Ulriksdal

Suggestiva barocktoner i klärobskyrens tecken

Claes Wahlin

helskärm

Natt och flykt. En gäst kommer in, slår sig ned vid ett bord med keramikkrus och tennmuggar. En chaconne av Henry Purcell ackompanjerar hans entré. Han hänger av sig slängkappan, tänder brasan i det rektangulära träbordets mitt och stärker sig ur kruset. In kommer strax en till man, en jagad man som sjungande undrar om skogens mörka skuggor minns hans sorg: arian ”Vi ricorda, o boschi ombrosi” från Monteverdis L’Orfeo.

På Confidencen är publiken utspridd runt om i salongen, på pallar, kuddar eller längs väggarna; tysta och nyfikna åskådare i värdshuset. Under Peter Spisskys ledning framför en septett även musik av kända kompositörer som Vivaldi, Dowland, Bach och Bellman, liksom musik av de inte fullt lika kända Biago Marini, Alessandro Marcello och Antonio Lotti.

De båda värdshusbesökarna, barytonen Carl Ackerfeldt och countertenoren Daniel Carlsson, turas så om att musikaliskt och sceniskt genomgå olika stadier eller roller: misstänksamhet, glädje, förbrödring eller introspektion kring sina respektive öden. Ja, handlingen är inte helt glasklar, snarare som den klärobskyr rummet är försänkt i. Vissa avsnitt, som utsnittet från Bachs kantat ”Ich habe genug” (Jag har fått nog), som kan läsas som en självmordsaria, eller Bellmans ”Ulla, min Ulla, säj får jag dig bjuda”, som är rent livsbejakande, sätter ramarna för den dunkla historien.

Det är atmosfären, hur musiken lösgör sig ur mörkret, som skapar denna föreställning. Här är det inte bara de septetten som ger ljus i mörkret, Ackerfeldts karaktärsfyllda baryton och Carlssons säkra countertenor ger de korta scenerna drag av miniatyroperor, dramatiska och lite hemlighetsfulla scener som i alla fall slutar i fredens tecken.

Programmets titel, Ceciliavespern, sammanför musikens skyddshelgon med nattens inträde. Confidencens festival pågår ända till den 20 augusti och vid sidan av huvudnumret Proserpin, bjuds det flera mindre programpunkter, som är så mycket större än sina format.

Och den dryga timmen på värdshuset, ja den slutar naturligtvis med att de båda vandrarna ger sig av, var och en åt sitt håll. Natt och flykt.