Med Jeppe in i dimman

Drömmer jag eller är jag vaken?

För Ludvig Holbergs gamla suput Jeppe på Berget är frågan högst relevant. Han somnar luspank på avskrädeshögen och vaknar i lyx i baronens egen säng. Är det verklighet eller ett taskigt skämt?

Under Odenteaterns premiär på Ludvig Holbergs Jeppe på Berget landar recensenten snart i baronens säng hon med. Är det här verklighet eller ren imitation av teater? Alla teaterns klassiska attiraljer är på plats: röd matta, välkomstdrink i shotglas och premiärlejonet Alice Timander ringside i svallande blond peruk. Men det vi får se på källarscenen är ett klumpigt försök att jämställa supandet förr med supandet nu, och en föreställning renons på rytm, musikalitet och mest av allt på den spelglädje som kan lyfta även den enklaste amatörteater.

Även humorn är bristvara i den här massakern på den klassiska komedin. Kvällens roligaste inslag står faktiskt en förbipasserande åskådare för när hon fastnar med diamantringen i Alice Timanders hår och hotar lyfta av hela peruken.

Det vi får se på scenen är groteska överdrifter och barnsligt koketteri.

Börje Ahlstedt regisserar. Enligt programmet har han gjort det förr, men det framgår tyvärr inte av den här föreställningen. Men spelat Jeppe har han gjort. Och hans regiinsats tycks mest handla om att prägla sina egna skådespelartics på sonen Klas Ahlstedt som gör sin Jeppe med barnsligt putande mun och en genant inställsamhet gentemot publiken.

Författaren Stig Larsson i smoking som spritutskänkaren Jakob Skomakare måste ses mera som en kuriositet. Att Holberg heter Ludvig och inte Ludwig som det står i Odenteaterns nyhetsbrev är bara en detalj i det större haveriet.

Teater

Tove Ellefsen Lysander (kultur@aftonbladet.se)