Tröst till folket
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-09-20
I Kristina Lugns egen teaterkällare på Brunnsgatan vilar Allan Edwalls ande, inte tung men tät, över allt som görs. Det var här som den edwallska/lugnska samverkan föddes, här som två konstnärliga temperament frågade chans en gång i tiden.
De är två av Sveriges främsta uttolkare av vardagens svärta och tragikomik som blivit folkkära i all sin svartsynthet, en sorts lustiga folktröstare. Och tröst är inte fel – men just dessa två tröstare har aldrig försökt väja för det svåra som kommer först.
Därför är det befriande att när en annan generation nu tolkar Edwall och Lugn i Det sitter någon på vingen fokuserar de på annat än myset och det finurliga.
Jacob Hirdwall och Andreas Liljeholm har iscensatt en stillsam kabaret där musikerna/skådespelarna framträder som en sorts Beckett-figurer, resenärer från ett slitet 1900-tal. De varvar Edwalls sånger med Lugns dikter, skapar emellanåt i en liten historia och bygger upp ett rum som de vilar i under några scener för att sedan kasta sig vidare till nästa tråd av ensamhet och galghumoristisk uppgivenhet.
De tre trådslitna luffarna på scen, skådespelarna Andreas Liljeholm och Tobias Ekstrand ackompanjerade av musikern Fredrik Söderberg, är charmerande och hjärtknipande men inte bara, de fångar också stråk av den sortens ångest som är kallsvettig och gulblek och inte lämpar sig för vemodsmys.
Det är också fascinerande att uppleva hur väl Lugns dikter fungerar som desperata raggrepliker vid en neonlysande bardisk, ackompanjerat av en av Edwalls visor som Finlandsfärje-umpa. Det är musikaliskt, på mer än ett sätt. Och då förlåter jag dem gärna en smula långrandighet som uppstår när strävan att göra det hela mer konstnärligt blir lite tomt och bara långsamt.
Jenny Aschenbrenner
