Trettondagsafton med extra allt

Det ska bli en skulpturpark runt Roma klosterruin, full av shakespeareska rollfigurer. En är redan klar, den står i en pelargonplantering. Ett större fik finns nu också vid teatern, möjligen alltför tidigt marknadsfört som à la carte-restaurang. Men blåbärspaj och rödvin är oväntat gott ihop. Äter gör man i trämöbler till salu, alla i den målarfärgsavskavda stil som är 2000-talets mysmotsvarighet till 1980-talets ”avlutat”. Spröda bord och stolar med kuddar i blekt rostyg som tagna från en bortglömd sommarveranda vid havet, det är tidens ideal. Det kallas shabby chic, så butikskrogen heter Shabby Shakespeare.

Thomas Segerström sätter upp Trettondagsafton med betydligt lägre anslag än Romateatern haft de senaste tjugo åren. Klivet över till entreprenörskapet är taget. Före föreställningen tackas alla företag som bidragit i år: Ica Maxi, Slite Stenhuggeri, Destination Gotland och ett lokalt konstgräsföretag. En känsla av nu-jävlars-ska-vi-nätverka hänger och glittrar i luften. Jag stöttar med en kaka till.

På själva scenen är allt lika storartat ljussatt som alltid. I skikt på skikt skapas eldsken, avstånd och skuggor när Tobias Hagström får sina rätt få lampor att dansa högprofessionell ljusdesign mot stenen.

Resten av scenografin är helt osannolik. Marockoinspirerad, pastellfärgad mosaik i små skärvor, handelsträdgårdsskulpturer med sprutande putti och små grekinnor. Här har alla stilar fått bygga ett slott som glatt ringar in ett helt hovmöblemang, troligen hämtat direkt från Shabby Shakespeare. Under alltihop, konstgräs.

Det är bara att kapitulera, det ser ut som en rekreationsyta på en Kos all-inclusive och det vore helt enkelt humorbefriat att inte omfamna det rummet, även om det skrämmer. För övrigt trivs Ulf Brunnberg. Han spelar sin baron Andreas Blek af Nosen som ett vilset gosedjur med förfärande självdistans. Han är en femåring i puffbyxor, en silverhårig farsveteran som intar denna nöjespark som om det vore hans eget kära dagis.

Hur ska jag uttrycka det: De stunder även resten av ensemblen väljer sin professionella barnslighet och spelar riktigt bra, kreativ barnteater med stora kommunicerande ansikten, precisa händer, öppnar hemliga luckor i golvet, alltså verkar ha en skärpt barnpublik för ögonen, med dess misstänksamhet mot falska känslor men stora förtjusning i grundfärger – då funkar det.

Jenny Teleman