Lättsamt roligt och härligt

helskärm

En hel antik trilogi, en hel ätts tragiska sammanbrott, ihopkokat till en trivsam kväll på teatern. Tobias Theorell har tagit Aischylos Orestien i Ted Hughes ombearbetning och blåst liv i ödesdramat med sin sprittande intelligenta regihand. Samtidigt blir det en föreställning som faller sönder i sina tre delar.

Först Agamemnon, om hur den store kungen återvänder från Troja till sitt hem där hans hustru i tio långa år ruvat på hämnd för mordet på deras dotter, Ifigenia, som offrades för lite vinds skull. Ann Petrén är magnifik som den behärskat rasande Klytaimnestra, Lennart Jähkel gör en lojt maktfullkomlig Agamemnon, kören består av lismande borgarbrackor. Det är stilfullt men svalt framfört och den inramning man gett dramat, ett lätt dekadent 30-tal, mellankrigstidens Tyskland, känns påklistrad.

Snabb paus och häpp – nästa del! Gravoffret. Nu är Agamemnon död, mördad av sin maka.

Hans dotter Elektra sörjer honom med en vrede som ropar på hämnd och då hennes bror påpassligt återvänder från sin landsflykt blir det han som får svärdet i handen och uppdraget att döda sin mor. Andreas Kundler gör en alldeles ljuvligt nördig förvuxen pojke av Orestes, i skarp kontrast till Kirsti Stubös Elektra av is och eld. Det blir starkt, det fruktansvärda i situationen framträder tydligt och tidsplaceringen, mellan två blodbad, blir nu både logisk och effektfull. Blod rinner längs väggarna i en evig spiral av dåd och hämnd, som när ett besegrat och förödmjukat Tyskland samlade sig för revansch.

Sista delen, Eumeniderna, är ett rättegångsdrama där de gamla blodtörstiga sederna ska bytas ut mot nya, civiliserade. Här spelar Tobias Theorell ut hela sin skruvade lekfullhet. Kören består av prudentliga tanter till hämndgudinnor, alla till utseendet kopior av Klytaimnestra och Athena gör entré som deus ex machina, nedfirad från taket, med något pillemariskt i blicken under hjälmen. Apollon försvarar sin Orestes, manligt står mot kvinnligt och det kvinnliga får representera blod, död och okontrollerade känslor.

Med det tillskruvade tonläget blir det roligt, lättsamt och härligt på ett sätt som samtidigt som det underhåller förtar det som drabbade så i förra akten. Blodet blev som alltför lätt att torka bort.

Jenny Aschenbrenner