Befallningar från barndomen

helskärm

Fröken Julie brukar läsas väldigt pilskt. De många olika uppsättningar jag sett har ibland förändrat trycket med en medelålders Julie, en svart Jean, eller en minnesvärd lesbisk konstellation jag såg på en skolscen en gång. Alla ändå i olika grad upptagna med de mättade gummitrådar av sexuell spänning, av underordning och överordning som får herrskapet och betjänten att stötas mot och i från varandra i en lång, samlagsrytmisk dialog med rakt sikte på blodiga dolken.

Helena Bergström har intresserat sig för något annat i pjäsen. Jeans och Julies barndom till exempel. Den enas ett modernt men fruktlöst experiment med könsmaktsordningen, den andres en länk i generationers klassförtryck. Björn Bengtssons Jean är som alltid potent och äregirig men ovanligt mycket mer en statarunge, ohjälpligt pojkskrämd naglad i lyssning efter husbondens röst. Men det mest intressanta som händer i det enorma kantstötta kök som upptar hela stora scenen, händer med Nadka Mirmirans Julie. Hon blir en samtalande, sökande, reflekterande person, någon som vill Kristin och Jean något, en individ vars historia som barn till knepiga föräldrar, sin gråstrimmiga börd och stora intelligens har hamnat i en omöjlig, otydbar situation när bara två samhällsidentiteter erbjuds, bättre eller sämre folk.

Att så lite energi och tid läggs på det sadomasochistiska spelet mellan hon och han ger alltså luft till annat. En Julie som fått byta till byxor och lätt packad fantiserar om att Kristin ska resa med till München och starta hotell, hinner visa fram en rolig, naiv men också i grunden helt förnuftig tonåring. Varför ska de tre egentligen inte åka till Tyskland och gå på museum i stället för att sitta hemma och vänta på att greven ska befalla något? Även det hotfulla gårdsfolket får bli till när skränande statister bryter in i köket och sticker hål på den förtätade bubbla som paret brukar sitta i.

Det är nog vad som gör mig så glad i den här tolkningen. Världen därute finns. Uppväxt och den yttre diktatur som satt sig som en galge i ryggen på dem, under dem och som ett stålband runt hjässan, är vad Jean och Julie verkar vilja prata om. Så gott det nu går då ”man flyr och flyr men minnena följer på packvagnen”.

Jenny Teleman