Sankte Per som dörrvakt på disco
En moralisk danslektion i Skärholmen
Uppdaterad 2021-09-06 | Publicerad 2021-09-05
Vid första anblick kan Roland Schimmelpfennigs partypjäs Inatt blir allting annorlunda — Discoteca Paraiso framstå som en ganska svag teatercocktail. Den tar slut fort, och det kan tyckas förutsägbart att förlägga en pjäs om människors längtan efter kärlek och närhet, eller bara sex och äventyr, till en nattklubb. Om det nu är vad den handlar om alltså.
Detta allegoriska stycke påminner om att något som kallas paradis också kan vara ett rent helvete, liksom att sex kan handla om både frihet och förtryck. Så med kontext och perspektiv i mixern blir tolkningen desto starkare. Att den statliga censuren på Kuba såg till att teaterdiscot El Paraiso tvingades stänga efter bara tre kvällar vid urpremiären i Havanna 2015 är således en anledning att titta djupare i glaset när Schimmelpfennig drar ur korken och låter bibliska och politiska referenser dansa som andar ur flaskorna över detta dansgolvs tiljor som kan kallas världen.
Att dörrvakten, som bestämmer vem som får komma in i klubben Paradiset, benämns portvakt är alltså ingen översättningsmiss. Han har tre systersöner som heter som ärkeänglarna Gabriel, Raphael och Miguel. Själv kallas han Svarta hunden och vädrar fara när brorsan till den minderåriga tjejen som flörtar med den äldre ryssen (eller med självaste Ryssland) dyker upp. Så vem är portvakten: en moralisk Sankte Per, en statlig Mefisto eller kanske den chilenska protesthunden Negro Matapacos?
När pjäsen nu får Europa-premiär på stadsteaterns Skärholmenscen riktas uppsättningen till en publik i gymnasieåldern, som kanske lättast relaterar till och rycks med av ensemblens fyllefuldans, vougeing och heta salsasteg, koreograferade av Ossi Niskala. Klubbstämningen pumpas upp med discorök, hög musik och en fet ljusrigg i fonden.
I vanlig ordning har Schimmelpfenning inte skrivit traditionell teaterdialog utan återberättande repliker enligt ett slags ”tell — don’t show”-modell. Ett körstycke kring en situation, som också kan ses som ett tillstånd, utan fasta roller.
Regissören Martin Rosengardten lyckas väl med att dirigera de pingpongliknande replikskiftena och ensemblens snabba växlingar mellan att spela och prata om persongalleriet.
Men de här skådespelarna är dessvärre inte vän med akustiken i rummet — och inte med sina egna röster. Nog för att de är på disco, men det myckna skrikandet hade behövt kalibreras för att bättre framhäva textens nyansrika aromer.
