Tillfälligt avbrott – hela tiden

”Kort möte” inte misslyckad uppsättning - snarare helt splittrad

helskärm

Brief encounter heter den bitterljuva, järnvägsgrå kärleksfilm från 1945 som bygger på Noël Cowards enaktare Still life från 1936. Och för de allra flesta är det nog filmen som berättat den på ytan torftiga men för de inblandande hjärtslitande passionen mellan den gifta Laura och den lika gifta läkaren Alec som möts några torsdagar på ett järnvägskafé. De begår aldrig den stora synden och skiljs för alltid.

I Nutleys version får många spelstilar och idéer plats på en gång trots att det är ett kort möte. Till exempel ångar ett minitåg över scenen. Vänthallens bänk är också mycket liten, och det under passionshistorien bortglömda och instängande hemmet där den äkta hälften väntar har förvandlats till en liten fågelholksvilla på en stolpe.

Mitt i dockskåpsscenografin står det normalstora järnvägsfiket. Där pågår en vitsig komedi där den flirtiga och ampra kafépersonalen älskar och retas i ett farligt men ibland lyckat lir med farsen.

Vid ett bord sitter den utmärkta Helena Bergström och levererar sitt jordnära realistiska närvarospel. En trovärdigt bekymrad, osäker och samvetstyngd tjej som blickar in i Jakob Eklunds mer stiliserat gossaktiga Alec. Bredvid dem står flygeln där det då och då blir samling och sjungs mycket svalt syrliga nummer av Coward om flyktig kärlek, ett grepp som jag tror finns inskrivet redan i Emma Rices bearbetning av pjäsen.

Lägg till en viktig filmduk där de intimaste dialogerna mellan Stadsteaterns huvudpersoner visas. En egendomligsvartvit hybrid mellan ansiktsspel i fyrtiotalsstil och svenskt relationsdrama starring Bergström och Eklund.

En eka driven på räls för att förstärka blandformen, massivt flödande ljus som vill skapa både het, ljus och krigsmörk stämning, bestämt tidstrogna kläder och kolsyrerök kanske ringar in problemet.

Kort möte blir inte en misslyckad uppsättning därför att någon är uppenbart dålig. Den är bara helt splittrad. En uppriktigt känslosam tolkning som aldrig upphör att avbryta sig själv, till viss förtvivlan för betraktaren.

Jenny Teleman