Patafysiken tar makten

Claes Wahlin ser nonsens bli till teaterkonst

helskärm

Vad sägs om en konsert för polyhedrar och Swedenborgs orgel anno 1750? Eller ett stycke om mannen som ville vara kung över hela Polen men sedan tröttnar och inget hellre vill än bli galärslav? Rövelen så uppiggande är det i alla fall, när Far Ubu och Mor Ubu tultar omkring som ett par degenererade mumintroll, slåss med träpinnar och anlitar Pålspetzarna medan en cykel med ett rejält utväxlingsmaskineri emellanåt används utan att den verkar ha det allra minsta syfte.

Det handlar om Alfred Jarry och hans en gång skandalösa skapelse Far Ubu, en gång kung också av Aragonien, grov i munnen och barnslig på fullaste allvar, patafysikens store uppfinnare: den vetenskap som söker de imaginära lösningarna och vars kollegium än i dag frodas utan något som helst syfte och, enligt obekräftad uppgift, i vilket den för dagen agerande Vicekuratorn är en krokodil.

Dramatens Målarscen täcks av ett havererat cirkustält, under vilket Ubu, Kapten Fanborg, Kung Veneceslav med Drottning Rosamunda bökar och leker krig, allt medan vi enligt små skyltar förflyttas mellan grottor och tronsalar. Jarry skrev den första pjäsen om Ubu som fjortonåring och Dunérs och Freiijs iscensättning präglas av barnets allvarsamma lek där ingenting egentligen är på riktigt men utförs med alla till buds stående medel.

Andra akten, som använder ytterligare Ubu-material, är en uppsluppen installation på den upphöjda, skrovliga scenen ur vilken Achras (en fullkomligt lysande Ingvar Kjellson) vårdar sina polyhedrar, de små lysande månghörningar som sinnrikt glider upp ur golvet till olika toner. En lika meningslös som underhållande konsert för, ja, vad? För allt som inte betyder något, för det som snart skulle döpas till dadaism, surrealism eller absurdism.

Med den clownbegåvade Malin Ek som Fru Ubu, en träffsäker Hans Klinga i titelrollen eller Nina Fex i flera av rollerna liknar detta gudskelov och för rövelen ingenting annat som har skådats på en teaterscen i mannaminne. Den Kung Ubu som en gång var provocerande, men inte längre kan vara det, kan åtminstone bära sitt krulliga (och talande) samvete i en resväska medan världen utanför spatserar omkring och tror att den är den enda i sitt slag.

Claes Wahlin