Snyggt och fartfyllt om en ung generation bögar
Åtta timmar teater om att vara homosexuell i dagens New York
Uppdaterad 2022-11-09 | Publicerad 2022-11-07
Givetvis är det en arbetsseger för en elva man (och en kvinna) stark ensemble att hålla en föreställning på över åtta timmar vid gott liv. Scenrummet är halvnaket; gammalrosa väggar och ett antal bord och stolar, enstaka glas, flaskor och annat smått. Replikerna flyter omkring i raskt tempo, textens växlingar mellan berättande och gestaltning ger en rytm, likaså det att låta både berättande och repliker skifta i ensemblen, allt för att publiken ska förstå att detta är en kollektiv berättelse om några homosexuella i trettioårsåldern i New York mellan åren 2016 och 2018.
Regissör Carl Johan Karlson ser till att spelet är som en allvarsam lek. Samtal och scener från diskotek och fester görs med glimten i ögat, och med scenograf Jasminda Asplund Blancos kostymer som är både på allvar och ibland lätt överdrivna, lite camp.
Pjäsen har inspirerats av E M Forsters roman Howard’s End. Ekon och några varsamt överförda personer från romanen blir ett slags hommage till Forster, som när det begav sig för 100 år sedan inte hade samma möjligheter att komma ut som homosexuell.
För detta är en pjäs som vill berätta hur det var. Personerna i pjäsen är för unga för att ha upplevt aidsepidemin, men lever i ett USA där såväl föräldrar som samhälle fortfarande har svårt med acceptansen. Pjäsens titel handlar inte bara om arvet av ett hus norr om New York – en modern variant av Forsters boktitels hus –, utan framför allt om de homosexuellas arv, eller snarare brist på ett arv, avsaknaden av en historia lika självklar som de heterosexuellas.
Det är mycket prat. Om aids, om vilken politik som gagnar dem bäst, om sex, droger, längtan, död och saknad. Arv vill ta vid efter Tony Kushners betydligt rikare pjäs Angels of America, som handlade om det amerikanska samhällets förnekelse av aids och homosexuella. Men det finns en del bekymmer med Arv. Ambitionen att instruera kan ha en poäng för mycket unga homosexuella i USA, för en svensk publik blir de inlagda miniföreläsningarna som ett informationsblad från Levande historia.
Dialogen, smidigt översatt av Jonas Brun, brister i individualisering. Även om det är ett kollektiv, förvisso ett i ålder, intressen och ambitioner rätt begränsat sådant, så talar alla likadant. Det blir en ström av ord, argument och upplysningar som trots ensemblens skicklighet mer pågår, än är fäst i en dramaturgisk kurva.
Den senare delen av pjäsen drar också åt det melodramatiska och sentimentala, som måste varje amerikansk saga sluta med lite botgöring, sorg och trots allt hopp. Pjäsen kunde gott ha vågat lämna identitetstankarna och släppt in en och annan utmaning, lagt ett och annat häftstift på stolarna i salongen.
Men ”Arv” är länge underhållande och spelet är mycket bra. David Fukamachi Regnfors bär sin tunga roll som Eric Glass med lätthet. Razmus Nyström skiftar elegant mellan den framgångsrike Adam och den först neddrogade, och senare återhämtade Leo. Simon Reithners självdestruktive Toby, författaren bakom pjäsen som gör Adam känd, har god energi och Johan Holmberg som den elegante förkrigsgentlemannen Morgan Forster är en snygg kontrast till de glada ungbögarna, liksom Thomas Hanzons Henry Wilcox, den rike republikanen som ser saker på ett litet annorlunda sätt.
Bland övriga måste Per Öhagen och Christopher Lehman nämnas, men framför allt är det ett beundransvärt kollektivarbete som resulterar i det slags arbetsseger som skapar framgång på Broadway.
