En förlorad värld

När Trigorin och Nina alldeles innan paus i Tjechovs Måsen sitter vid bassängen och diskuterar konsten, livet och lyckan, så drar Nina upp klänningen över knäna.

Trigorin fortsätter beklaga sig och Nina talar om sin längtan. Men det är tveksamt om de blottade benen ska uppfattas som förförelse. Själva handlingen är ju helt obegriplig.

I det 1910-tal som uppsättningen är förlagd till är varje bit visad hud ovanför anklarna, för att inte tala om ovanför knäna, otänkbar, om det inte handlar om en prostituerad.

Vad vill regissören egentligen? Ja, vad vill man över huvud taget med denna uppsättning? Att Tjechov inte ville så mycket annat än att visa upp livet, det vet vi. Men däri ligger ingen regianvisning. Första världskriget lär hinna bryta ut innan spelet är över på Stockholms stadsteater, men revolutionen, berättar en text på ridån innan den dras upp, dröjer. Men denna varsamma tidsförflyttning blir inte mer än ett påstående. Tjechovs värld var ju förlorad redan under 1890-talet.

I Lars Östberghs strama scenrum inramat av betongpelare antyds förvisso en brytningstid, björkar och mjukt trä är ersatta av industri och stadslandskap. Men vi är långt från den Tre

systrar som Dramaten spelade för några år sedan, där personerna förändrades med samma krig som bröt in mot slutet. Här gör personerna möjligen anspråk på en viss desperation, vi slipper den tjechovska melankolin. Samtal övergår lätt i gräl, gräl slutar gärna i tårar, men tårarna torkas raskt undan till förmån för sakernas faktiska tillstånd.

Det är synd att ensemblen inte har fått en mer intressant läsning att slösa sin begåvning på. Sven Ahlström gör en lika ivrig som spänd Konstantin, Lina Englunds spröda Nina förvandlas enkelt till sista aktens förtvivlade, medan Maria Salomaa i Masja ingjuter en svartsjuka där blickar kan döda eller frälsa efter behag. Lena Granhagens kraftfulla Arkadina behärskar scenen just så som rollen som en bedagad skådespelerska kräver; en slöja av självbedrägeri som när den för ett ögonblick faller får henne att sjunka ihop som en sprucken ballong. Att Björn Gustafson tänker lite väl mycket på att roa publiken med sin Sorin är onödigt, komiken är redan accentuerad. Då använder Richard Forsgren mer subtila medel till sin lärare Medvedjenko.

Ensemblen håller denna Måsen under vingarna, men de har inte fått reda på vart den ska ta vägen, eller varför den över huvud taget ska lyfta.

Claes Wahlin