Vänstern får inte skoja bort klanerna och hedersvåldet

Svek mot välfärdsarbetarna i frontlinjen

Flera gånger den senaste tiden har kriminella nätverk upprättat vägspärrar i Angered i nordöstra Göteborg.

Under den gångna veckan har diskussionen om att det runt om i Sverige finns kriminella och släktbaserade klaner tagit fart. Det började med en intervju i Sveriges Radios P1 förra lördagen med vice rikspolischefen Mats Löfving, där han konstaterar att det just nu finns minst 40 släktbaserade kriminella nätverket i Sverige, så kallade klaner.
– De har kommit till Sverige enbart med syfte att organisera och systematisera kriminalitet. De arbetar med att skapa makt, de har stor våldskapacitet och de vill tjäna pengar, sa Löfving i radion.
Problemet med klaner och framväxande parallellsamhällen tas även upp i en av årets mest uppmärksammade böcker, "Familjen" (Mondial 2020) av journalisten Johanna Bäckström Lerneby, som handlar om den familj som under årtionden satt skräck i Göteborgsförorten Angered.

Kapitalister är inte gängkriminella

Gängvåldet och de kriminella klanerna dominerade även partiledardebatten i går, men också i andra kanaler.
Vänsterpartiets riksdagsledamot Daniel Riazat skrev en kommentar på sin Facebooksida om att "klanerna har haft stor påverkan på Sverige väldigt länge faktiskt". Men det var inte de 40 släktbaserade kriminella nätverken han syftade på. I stället nämnde han Wallenberg, Persson, Kamprad, Rausing, Ax:son Johnson och andra familjer som äger och driver stora företag i Sverige.

Riksdagsledamoten menar att dessa familjer har påverkat den svenska ekonomiska politiken som gett mångmiljardärer stora skattelättnader. "De livnär sig på klassamhället", konstaterar han.
Liknelsen kan tyckas klatschig och ha sina poänger. Kapitalismen och dess många förödande konsekvenser, inte minst på jämlikheten i Sverige, ska diskuteras. Men för den skull bör inte det utbredda problemet med den klanbaserade kriminaliteten, med dess egna rättsystem, tystnadskultur, bortgifte och hedersvåld skojas bort i det här läget. Särskilt inte av den politiska vänstern.

Upprepar misstaget med hedersvåldet

Hedersvåldet har ansetts känsligt att ta itu med, och det tog alldeles för lång tid innan Vänsterpartiet erkände problemets existens. De som har lyft frågan har känt sig utfrusna eller till och med tvungna att lämna partiet. Man tycker att V borde ha lärt sig en läxa sedan dess, men nu verkar man inte heller vilja ta diskussionen om kriminella klaner på allvar.
Vänsterpartiet har länge försökt profilera sig som välfärdsarbetarnas parti. Och det är just de anställda inom till exempel socialtjänsten som står i frontlinjen mot den här komplexa kriminaliteten.

Vänsterns loja inställning är inte bara ett svek mot dessa, utan också mot alla de som råkar ut för de kriminella nätverkens våld och makt. För det är knappast Sveriges enprocentare som blir hårdast drabbade.