FRONTENS PAPPOR: ”Att säga hejdå var det värsta”

Sjuåriga dottern ber varje dag att pappa ska komma hem.

Istället är Pavlo, 34, på väg mot krigets dödligaste frontlinje. Han vet inte om han kommer tillbaka.

– Att säga hejdå till barnen var det värsta.

DONBASS. En skottsalva skäller genom bergen. Tio meter fram, ner på knä, nya skott. 34-årige Pavlo rusar fram genom leran. Vinden luktar varm metall.

På ett öppet fält, på hemlig ort utanför Slovjansk i östra Ukraina, tränar Pavlo tillsammans med ett femtiotal män inför sitt livs tuffaste strid:

Inom kort skickas de till de mest intensiva frontavsnitten i kriget mot ryssarna.

Nya soldater måste drillas på nolltid. Under våren vill Ukraina sätta in allt de har för att skydda linjerna kring symbol­staden Bachmut. I dagsläget ser det mörkt ut. Ingen vet säkert hur många som stupar dagligen i den så kallade ”kött­kvarnen”.

– Med 70 procents säkerhet blir det Bachmut för min del, säger Pavlo och rättar till soldat­hjälmen på hjässan.

– Vi kan skickas när som helst, även nu kan de avbryta träningen − och vi drar direkt.

Han har elva års erfarenhet inom militären bakom sig. Men detta blir första gången han kommer att stå i en het zon, mitt i krigets epicentrum. Öga mot öga med fienden.

Pavlo känner sig redo.

– Det är bättre att jag stoppar fienden här, än att de når hela vägen till mitt hem, till mina föräldrar och mina barn.

Hemma – 120 mil bort – väntar hans hustru Viktoriia, 31, och barnen; sonen Artem, 11, och döttrarna Zlata, 7, Renata, 6. Tillsammans bor de i en lummig småstad, alldeles på gränsen till Moldavien, i delar av Ukraina som varit mer förskonade från hårda strider och missiler.

Pavlo är nervös inför sitt stundande uppdrag. Fast inte särskilt rädd, hävdar han, åtminstone inte för sin egen del. Han våndas desto mer för familjen.

Han känner också en växande pliktkänsla.

– Om inte jag, vem ska då?, frågar han, medan nya skott ekar i bergen.

– Börjar jag säga att jag är rädd, då kommer någon annan säga att de inte vill ställa upp. Alla ukrainare som kan och vill strida måste göra det.

Att lämna barnen, utan att veta när de ses nästa gång, var något av det svåraste han gjort. Trion snappar upp allt, mer än man kan tro, säger han. Särskilt mellanbarnet, sjuåringen Zlata.

– I skolan säger hon att ”min pappa åker till kriget, och om jag är ledsen måste ni låta mig gå hem, annars kommer jag inte överleva”.

Så barnen är påverkade och förstår allvaret i situationen, förklarar han, men de ser inte den större bilden.

– ”Pappa är borta. Kanske han kommer tillbaka – kanske inte”, så låter det.

Ögonblicket han kramade dem hejdå i hallen kommer han för alltid bära med sig. När han pratar om det stelnar kroppen, blicken faller inåt. Döttrarna tjöt att han skulle stanna. Det var nästan kvävande.

– Det var svårt. Väldigt svårt. Alla dessa tårar… Det går inte att beskriva med ord. Du kan inte förstå hur svårt det var.

Han suckar. Upprepar sedan orden, som ett inövat försvarstal.

– Men vad ska jag göra? Om jag inte åker – då åker inte grannen, någon annan flyr utomlands. Först skrek alla att de var patrioter, men när kriget startade lämnade de Ukraina.

Som svar på den ryska invasionen, beordrade Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj allmän mobilisering. Män i krigsför ålder, 18–60 år, förbjöds därmed att lämna landet, samtidigt som kvinnor och barn fyllde tågen som lämnade västerut, till säker ort. Tårfyllda avsked fyllde perrongerna när familjer slets itu.

En del män har lyckats fly till sina familjer ändå: Med hjälp av annat falska läkarintyg, smuggling, och mutor.

Andra har åkt fast längs vägen. Totalt 12 000 män har försökt lämna Ukraina illegalt, enligt Ukrainas gränspolis. Fler än 2 100 brottmål har inletts mot dessa män, och 350 personer har hittills åtalats (december 2022).

Pavlo är sammanbiten, bestämd. Samtidigt händer det att mörkret slår till, i ensamheten, när han inser att det finns en risk för värsta möjliga scenario:
Att han aldrig får se sin familj igen.

Aldrig krama dem igen. Aldrig åka på semester igen. Aldrig äta tillsammans igen.

– Självklart finns tankarna där. Men man kan plantera alla möjliga saker i huvudet. Jag skulle kunna strunta i att komma hit, och åka i fängelse. Jag försöker fokusera på det positiva.

Sonen Artem är mest fotbollstokig. Mellanbarnet Zlata är redan intresserad av killar. Minstingen Renata gillar att leka med mobilen. När Pavlo är på frontlinjen kommer de inte kommunicera särskilt mycket, säger han. Men han tänker på dem, varje dag.

Dagen före den storskaliga invasionen hade de just firat Artems elvaårsdag. Klockan 04 startade raket­attackerna. Familjen bomb­arderades av rapporter från städerna runtomkring dem.

– Det var tufft, men vi fick aldrig panik. Dag efter dag, timme efter timme, gjorde vi det vi var tvungna att göra, säger Pavlo.

Han satte upp checkpoints i egenskap av militär, kontrollerade bilar som kom från utlandet. Det första som slog honom, mitt i kaoset, var hur viktigt det var för honom att de var en just en ukrainsk familj. Och så ville han att det skulle förbli.

– Jag föddes när vi tillhörde Sovjet­unionen 1989 – men jag är ukrainare. Därför kan jag inte springa iväg. Vi lever här, det är vårt land.

Pavlos hårda fasad smälter när han bläddrar mellan fotona på sina barn. Ögon­blicks­bilder från cykel­utflykter, kalas, julafton. Tre knattar som håller om varandra och kisar mot kameran.

Under tiden vid fronten kommer han radera bilderna på mobilen; för många minnen sticker i bröstet. Han vill fokusera på nuet.

När han kommer hem igen vet han inte. Oavsett kommer han ge en balanserad bild av det han varit med om inför barnen. Det är onödigt att å ena sidan skönmåla, och å andra sidan beskriva total terror.

– Jag vill utstråla lugn: ”Jag kom, jag såg, jag åkte hem”. Men min son ser på nyheterna. Han kanske inte förstår allt ännu, men han ser såklart att det är skottlossning. Jag vill inte göra det ännu mer psykiskt svårt för dem.

Pavlo går undan, tar av sig hjälmen, sätter sig på en krossad tegelvägg och ringer videosamtal hem. Hustrun Viktoriia svarar. Pavlo pepprar med frågor.

– Berätta, hur är det? Hur är det med ungarna? Har barnen varit i skolan? Är de oroliga eller inte?

– Zlata gick hem från skolan. Hon sa att hon hade huvudvärk och inte ville vara kvar, säger Viktoriia om sjuåriga dottern som varit ängslig.

Skotten har tystnat på skjutfältet. Snart kan det vara dags att åka.
Pavlo ser sig omkring.

– Frågar de efter mig?

– Såklart, säger Viktoriia. Jag sa att de måste be för att rädda pappa. Zlata sa att hon redan har frågat Gud – men han kanske inte hörde, eftersom pappa inte kom hem. Jag svarade att pappa är långt bort, han kan inte komma så fort.