Ukrainska Viktoria, 16: Mina kompisar är jätterädda
Uppdaterad 2022-02-19 | Publicerad 2022-02-18
RIPKY. Skolan är den allra sista före gränsen.
Barnen vet att de hamnar i skottlinjen om kriget bryter ut.
– Mina kompisar är jätterädda. Vi pratar om det hela tiden, säger Viktoria Rozsudovska, 16.
Nyheterna följer oss på vägen mot gränsen, över kolsvarta åkrar och genom spikraka tallplantage.
Uppemot 190 000 ryska soldater uppges nu omge Ukraina, den största mobiliseringen i Europa sedan andra världskriget.
Utöver några enstaka passerande militärfordon råder ett närmast kusligt lugn.
Polisen stoppar pliktskyldigast en fartsyndare. Ett vägbygge fortsätter som om inget hade hänt.
***
Det sista samhället före gränsen heter Ripky. Här finns också den sista skolan med 321 barn från 16 närliggande byar.
Rektorn Natalia Mykolagivna är en elegant dam med guldringar och brosch. När hon började som lärare under Sovjettiden var det förbjudet att måla de gråa väggarna. Nu har de täckts av fjärilar och blommor.
Skolan ska stöpas om i grunden efter bland annat finländsk och australiensisk modell, berättar hon.
– Vi försöker möta barnen på deras nivå, uppmuntra och inspirera dem och göra undervisningen så spännande som möjligt.
***
Hon visar ett klassrum för de allra minsta, fullt av legolådor, stjärnformade sittpuffar och gosedjur.
Dagen innan innan blev en förskola attackerad i östra Ukraina. Väggen genomborrades av en raket, barnen undgick mirakulöst skador.
– Vi vill bara inte tro att något sådant kan hända, säger rektorn. Men självklart har vi en evakueringsplan om det ändå gör det…
Hon tystnar, blickar upp mot den ballongtäckta väggen.
– Barnen ska inte behöva bry sig om det här, det är de vuxnas affärer.
***
Klockan ringer till rast.
De små barnen springer runt, dunkar varandra i ryggen och skrattar så att det ekar i korridorerna.
De större kollar det senaste i mobilerna.
***
Viktoria Rozsudovska, 16, är gladlynt och välformulerad, tycks förkroppsliga den nya skola rektorn vill skapa.
Fram till nyligen kretsade livet kring volleybollträningen och förberedelserna inför kvinnodagsdebatten, som hon ska leda. Och framtidsdrömmarna om att bli jurist eller kanske eventmakare.
Nu handlar allt om nyhetsrapporteringen. Kompisarna suger åt sig det senaste som svampar på Tiktok, Instagram och Facebook, berättar hon.
– De är jätterädda. Vi pratar om det hela tiden.
***
För mindre än ett dygn sedan publicerades bilder på en enorm militärbro, som plötsligt byggts över en flod några mil härifrån på den belarusiska sidan.
– Det är så många olika budskap. Den enda slutsats jag kan dra är att de är motsägelsefulla, säger Viktoria.
När USA:s president säger att kriget kan bryta ut i vilken stund som helst, vad tänker du då?
– Jag försöker att inte lyssna på det. Men stämningen i min familj blir väldigt spänd. Det känns inte bra. Jag försöker få mamma och pappa att bli lugna.
Vad gör du då?
– Säger att om något händer behöver vi kunna tänka klart och använda vår styrka. Om vi drabbas av panik blir vi svaga.
Hon skrattar till.
– Och så bakar jag väldigt goda kakor åt dem, jag är bra på det.
***
Den närmaste vägen till Kiev går här, förbi hennes skola, genom de 16 byarna. Skolan riskerar att hamna i skottlinjen i ett storkrig.
Men att vrida upp stressen är fiendens vapen. Och att svara med lugn en motståndshandling.
Vi går ut på gården, drar in lukten av smältande snö.
Blicken söker sig upp mot den Sovjetröda tegelfasaden. Fastnar på en skylt med ett ingraverat citat från 1800-talspedagogen Sofia Rusova, som gett skolan dess namn.
”Barnen är varje lands största rikedom”.
På vägen därifrån plingar mobilen till: separatistledarna manar till massevakuering, en bilbomb har smällt i Donetsk.
