Så ändrade sig regeringen om kärnkraften
Publicerad 2023-12-20
I våras var regeringen benhård: Inga pengar till ny kärnkraft. I november kom plötsligt kovändningen: Staten ska pytsa in cash.
Vad hände?
Aftonbladet har kikat in bakom kulisserna.
Höstsolen värmde åkerlapparna i Somerset när bilarna med finansminister Elisabeth Svantesson (M), Vattenfalls vd Anna Borg och delar av hennes ledningsgrupp rullade fram i riktning mot havet tisdagsmorgonen den 3:e oktober.
När de kört förbi ett par kullar tornade målet plötsligt upp sig: det brittiska kärnkraftsbygget Hinkley Point C. Ett bygge som väntas kosta minst 430 miljarder kronor. En summa som motsvarar nästan halva den svenska statsbudgeten.
Det var som en mindre svensk stad. Omkring 12 000 dagskiftare myllrade på vägar och på broar och i byggnader. Entreprenadmaskiner, grushögar, lyftkranar. Logistiken var minst sagt komplicerad.
På andra sidan vattnet, Bristolkanalen, tronade Cardiff.
– Vi ville förstå vad det rent praktiskt innebär att bygga ny kärnkraft. Vad det krävs av en nation för att kunna göra det, säger Desirée Comstedt, Vattenfalls utvecklingschef för kärnkraft, till Aftonbladet.
Svantesson och Borg hörs ofta
Nu stegade Elisabeth Svantesson fram i Margaret Thatchers hemland. Svantesson är, eller har i alla fall varit, en stor beundrare av den brittiska högerikonen, enligt uppgift.
Genom att Svantesson var ansvarig för Vattenfall i regeringen var hon högsta chef i den svenska delegationen. Moderaten utsåg en ny styrelse för bolaget i våras. Dessutom höll hon som finansminister i nyckeln till statens kassakista.
Hon och Vattenfallchefen Anna Borg hade haft mycket kontakt sedan den nya regeringen tog över styret av landet efter valet ett år tidigare.
Anna Borg kunde energi utan och innan. Som 25-åring började hon som konsult på Vattenfall. Det var hennes första jobb. Hon stannade i 19 år.
Efter ett mellanspel som Nordenchef för Klarna 2015–2017 återvände Anna Borg till moderskeppet. Den 1 november 2020 blev hon koncernchef.
Nu ville Anna Borg visa Elisabeth Svantesson hur komplext ett stort kärnkraftsbygge är. Därför satte de sig i ett konferensrum vid Hinkley Point C.
Ekonomisk katastrof
Den svenska regeringen hade lovat att ny kärnkraft skulle få 400 miljarder kronor i kreditgarantier. Men i övrigt skulle alla energislag ”stå på egna ben”, som Elisabeth Svantessons partiordförande, statsminister Ulf Kristersson, uttryckte det i våras.
Fast Anna Borg höll emot. Hon pekade på att Vattenfall måste vara lönsamt, eftersom riksdagen har satt ett lönsamhetsmål för företaget. Hon tänkte inte investera om ny kärnkraft inte gick att räkna hem. Och var det något som var svårt att räkna hem så var det just ny kärnkraft.
Kalkylen sträckte sig över åtminstone 100 år. Bolaget ska bygga reaktorerna, driva dem i 60–80 år, montera ned dem och slutförvara bränslet. Det är i princip omöjligt att göra en vettig ekonomisk kalkyl över en så lång tidsperiod.
Ett av orosmomenten var att det under den tiden kanske skulle bli enklare och billigare att lagra vindkraft och solkraft. Vindkraft och solkraft behöver inget bränsle och är ofta billigare att bygga. Om de båda kraftslagen dessutom kunde lagra el billigt skulle en kärnkraftsägare riskera att sitta med svartepetter.
Samtidigt är de nya kärnkraftsbyggena i Västeuropa en katastrof – ekonomiskt sett.
Stora ekonomiska risker
Medan regnet snart piskade i en häftig skur utanför konferensrummet vid Hinkley Point C berättade projektchefen Ben Ring och finanschefen Marc Lotz om bygget av de två tryckvattenreaktorerna.
Det stod klart att det är svårt att kopiera ritningarna och bygga exakt likadant för att få ner kostnaderna. Olika länder har nämligen olika regler.
Hur ska ni kunna bära ut en bår här? Den frågan hade dykt upp vid Hinkley Point C. Enligt brittiska arbetslagar måste det finnas plats för att bära ut skadade på en bår. Byggarna hade fått gå tillbaka till ritbordet.
För de svenska besökarna var det uppenbart vilka ekonomiska risker som var inblandade i jätteprojektet.
– Om inte någon delar kostnaden med oss kostar det mellan 80 och 100 euro per megawattimme att bygga ny, konventionell kärnkraft, säger Desirée Comstedt.
Det betyder från 93 öre till 117 öre per kilowattimme, kWh.
Det kan jämföras med hur elpriserna har sett ut de senaste åren. I fjol, då elpriserna var rekordhöga, låg genomsnittspriset på 107 öre. Året innan låg det på 59 öre. Och 2020, då elpriset var rekordlågt, hamnade det på 20 öre.
Därmed finns det en oro för lönsamheten, även om ingen vet var elpriserna kommer att hamna i framtiden.
Träffade regeringen
Dagen innan, den 2:a oktober, gled solstrålarna över 1960-talsbyggnaden på Victoria Street 1 i centrala London. Där träffade svenskarna reaktorfysikern Gwen Parry-Jones och Chris Heffer vid energidepartementet.
Gwen Parry-Jones är den första kvinna som har varit chef för ett brittiskt kärnkraftverk. Nu var hon tillförordnad vd för organisationen Great British Nuclear. Uppgiften: att för regeringens räkning hjälpa till att finansiera utvalda tekniker. Och att arbeta med dem som kom med anbud.
Chris Heffer kom hem från en stationering Tokyo för två år sedan. Nu var han ansvarig för den brittiska kärnkraften, för kärnkraftspolitiken och för avvecklingen av gamla verk.
Den här oktoberdagen förklarade de båda hur det brittiska systemet fungerar, enligt en av Aftonbladets källor.
Försöker få ny kärnkraft
Liksom den svenska regeringen var den brittiska länge övertygad om att den skulle få privata aktörer att bygga ny kärnkraft.
I början av 2010-talet var det uppenbart för David Camerons koalitionsregering att landets 16 reaktorer blev allt äldre och så småningom skulle behöva stängas. Och ingen ny reaktor hade byggts på 20 år.
Projektet Hinkley Point C fick licens 2012. Bygga skulle franska EDF och brittiska Centrica göra. Inga statliga bidrag skulle de få.
Året därpå, 2013, införde regeringen Cameron ett system med ett garanterat, framtida elpris för att få investeringar i förnybar energi, som vind och sol. Men det skulle inte gälla kärnkraft.
I februari det året, 2013, drog sig Centrica ur kärnkraftsbygget på grund högre byggkostnader än väntat och längre byggtid på grund av de förändringar som krävdes efter olyckan i japanska Fukushima.
Britterna bytte fot
Åtta månader senare, i oktober, kovände David Cameron. Hinkley Point C skulle få ett eget garanterat, framtida elpris i 35 år, utanför det förnybara systemet.
Priset låg skyhögt över det dåvarande elpriset, men ändå lägre än det garanterade pris som till exempel havsbaserad vindkraft fick då. Fast för förnybart var tidsperioden kortare.
För Hinkley Point C handlade det om motsvarande 121 öre per kWh i 2012 års brittiska priser, justerat för inflation. Och liksom de garanterade elpriserna för förnybart skulle de brittiska konsumenterna få betala det via elräkningen.
År 2021 var priset, justerat för inflation, 139 öre per kWh.
Dessutom skulle Hinkley Point C få statliga kreditgarantier. Staten skulle även hjälpa till med kostnaderna för att hantera avfallet, om det blev dyrare än planerat. Och brittiska kärnkraftsbolag fick ett begränsat ansvar vid en olycka.
2015 gick det statliga kinesiska företaget China General Nuclear, CGN, in i projektet, som partner till EDF. CGN skulle investera en tredjedel av pengarna, EDF resten.
Garantipriset ”var kanske det viktigaste avtalet för att EDF och CGN skulle kunna fatta ett positivt investeringsbeslut för Hinkley Point C”, skrev den brittiska intresseorganisationen Nuclear Institute på sin hemsida för några år sedan.
Samspelet i fokus
Det var det här samspelet mellan staten, energibolag och reaktorleverantör som vattenfallarna ville studera. Och inte minst visa för Elisabeth Svantesson: så här går det till utomlands, där hjälper staten minsann till.
Snart sagt ingen annanstans i världen hade privata krafter byggt kärnkraft utan statligt stöd, eftersom det är så dyrt och riskfyllt att bygga reaktorer.
Vattenfallarna hade även varit i Frankrike och Kanada för att se hur en slipsten kunde dras. Även där är staten i högsta grad inblandad och delar av Vattenfalls ledningsgrupp hade studerat hur samarbetet var upplagt.
Möte med Wallenberg
Två dagar efter att Elisabeth Svantesson kom hem från Hinkley Point C troppade 18 näringslivstoppar förbi skulpturen Binär och gick in på finansdepartementet. Ett möte som Dagens Industri var först att rapportera om.
Elisabeth Svantesson och utbildningsminister Mats Persson (L) hade bjudit hit dem denna soliga torsdag. Det handlade om att se till så att företagen fick kompetent arbetskraft och att försöka få fart på investeringarna i Sveriges infrastruktur, enligt DI.
Ordet gick laget runt, enligt en av Aftonbladets källor. Till storbankschefer, finansmän, industrialister. Till Jacob Wallenberg och Svenskt Näringslivs vd Jan-Olof Jacke. Till Vattenfallchefen Anna Borg, som även hon var ditbjuden.
Anna Borg sa, enligt en av Aftonbladets källor: Om Vattenfall ska kunna bygga storskalig kärnkraft krävs det statligt stöd.
Elisabeth Svantesson frågade dem som satt på kapital hur de såg på att investera i kärnkraft.
– Regeringen försökte förstå vad statens roll behöver vara för att få saker att hända, för att få ny kärnkraft. Det är internationell konkurrens och många länder har kraftiga subventioner. Sverige konkurrerar om kapital, säger samma källa.
Men mötet handlade även om bristen på folk som kan bygga kärnkraften och elnät, så kallad kompetensbrist.
– Kompetensbristen är nästan ett större hinder än kapital. Det blir till ett hinder för den som vill investera, säger källan.
Elisabeth Svantesson ställde frågor, men berättade inte hur hon och regeringen tänkte, enligt källan.
– De visade inte sina kort, säger källan.
Press på skattepengar
John Hassler började med en personlig berättelse där han stod bredvid klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) på en presskonferens den 18 oktober. Nationalekonomen berättade hur det, felaktigt, hade rapporterats att han ville skrota Sveriges klimatmål och hur illa åtgången han hade blivit offentligt.
Sedan presenterade professorn den klimatutredning han gjort åt regeringen. Där kom han bland annat fram till att staten bör vara med och finansiera ny kärnkraft.
Dagen därpå hakade Liberalernas partiledare – arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson – på.
– Vi har nu Hasslers utredning som visar att staten måste vara med och ta en kaka i utbyggnaden av denna grundstomme för svensk energiproduktion. Liberalerna har länge sagt att staten måste lägga pengar på bordet, sa han till Svenska Dagbladet.
En knapp vecka senare, den 26 oktober, berättade Anna Borg i sitt vd-ord i bolagets kvartalsrapport att delar av av Vattenfalls ledning hade besökt andra länder som bygger ny kärnkraft. Och dragit en slutsats:
”Vi har sett att en tydlig framgångsfaktor för andra länder är ett nationellt kärnkraftsprogram, där hela samhället involveras för att säkra kompetens, leverantörskedjor och riskdelning”, skrev hon.
Det var en tydlig uppmaning till den svenska regeringen.
Regeringen tvärvänder
Den 2 november deklarerade regeringen och SD på en presskonferens att regeringen skulle tillsätta en samordnare för att se över hur ny kärnkraft ska byggas i Sverige.
Efteråt sa energiminister Ebba Busch (KD) till Aftonbladet att dörren stod vidöppen för statlig direktfinansiering i nya reaktorer.
– Jag är beredd att titta på många olika varianter som ökar de ekonomiska incitamenten för ny kärnkraft. Exakt hur de ska vara utformade vill jag att en kärnkraftssamordnare tittar på.
Den 16 november var kovändningen definitivt ett faktum. Då förklarade regeringen att Sverige ska ha ny kärnkraft motsvarande två storskaliga reaktorer till 2035. Och ny kärnkraft motsvarande tio konventionella reaktorer 2045.
Ett kalas som staten ska vara med och betala, berättade Elisabeth Svantesson på presskonferensen.
– Det här kommer att kosta pengar. Det är en av de stora nyheterna i dag att vi säger att vi tar en aktiv roll, sa hon.
Bakom henne stod det på skärmen:
”Kreditgarantier kommer inte räcka. Utredare ska föreslå en riskdelnings- och finansieringsmodell där staten delar risken.”
– Det finns många risker med den här typen av mycket, mycket stora och omfattande investeringar. Konstruktionsrisker, marknadsrisker, politiska risker. Så här vill ju den som bygger också veta att den risken också kan delas av fler, sa hon.
Elisabeth Svantesson berättade att regeringen skyndsamt ska utreda vilken riskdelningsmodell Sverige ska ha och nämnde att olika länder har olika system.
Resan gjorde intryck
Från att envist ha hävdat att kreditgarantier på 400 miljarder är tillräckliga för att marknadens aktörer ska bygga kärnkraft till att tala om en statlig stödmodell. En äkta politisk helomvändning.
– Att Elisabeth Svantesson följde med till Storbritannien ändrade regeringens ståndpunkt. Jag upplever en stor skillnad hos regeringen före och efter resan, säger en av Aftonbladets källor.
– Britterna hade exakt samma inställning som den svenska regeringen hade tidigare. Det har varit en lång sträcka för den brittiska regeringen att komma till slutsatsen att staten måste stötta ekonomiskt för att ny kärnkraft ska byggas, fortsätter källan.
Själv säger Elisabeth Svantesson till Aftonbladet:
– Resan till Storbritannien, tillsammans med andra lärdomar från andra länder, tar vi med oss in i det arbete som vi nu ska göra med en färdplan för kärnkraftprogram.
Visserligen har hon inte åkt till andra länder än Storbritannien för att titta på kärnkraft, men hon poängterar att det går att läsa rapporter om hur andra länder gör.
Hon säger att det även före resan stod klart för regeringen att det krävdes någon form av riskdelningsmodell, det vill säga att staten hjälper till, för att få till ny kärnkraft.
– Resan förstärker ju egentligen det.
Den 14 december skrev Financial Times att kinesiska CGN vägrar att betala för ökade kostnader vid Hinkley Point C. Och att den brittiska regeringen inte heller verkar vilja betala.
Artikeln bygger på uppgifter från källor, offentliga dokument och presskonferenser. Aftonbladet har sökt Ben Ring, Marc Lotz, Gwen Parry-Jones och Chris Heffer utan att nå dem, men EDF bekräftar att en svensk delegation ”på hög nivå” har besökt Hinkley Point C.