Pär fick hjärtstopp – kom ingen ambulans
Uppmanades köra sex mil med hjärtinfarkt – räddades av familjen: ”Utan dem hade jag inte suttit här”
Publicerad 2024-05-25
Elektrikern Pär Eriksson, 42, var på väg hem från jobbet när han kände tryck över bröstet och insåg att något var väldigt fel.
Men från SOS Alarm fick han rådet att själv köra de sex milen till sjukhuset i Örnsköldsvik.
– Jag sa till dem, jag har inte sex mil kvar i kroppen.
Pär Eriksson sitter blek i sjukhussängen på hjärtmottagningen, omgiven av trassliga lakan, sladdar och sambon Kristina tätt intill.
Han minns fortfarande känslan där i bilen, hur tiden rann ur kroppen på honom.
– Hur kan de be mig köra, det fattar jag inte. Jag såg ju framför mig att detta kommer gå åt helvete.
Den dagen i april hade han varit på jobb bortåt Kittelfjäll, när smärtan i bröstet och ryggen kom. På en parkeringsplats uppgav han koordinaterna för SOS alarm och bad om hjälp.
Han uppmanades att sätta sig i bilen och köra.
Minnena av vad som hände sen är luddiga. Han var förvirrad, ringde igen. Skulle det komma någon hjälp och möta honom?
Men någon ambulans dök aldrig upp. I efterhand har det visat sig att det inte fanns någon ledig att skicka.
Pär ringde också sambon Kristina.
–Jag hörde på rösten att han hade ont och var rädd, säger hon.
Vägen hem var en fasa, Pär var inte säker på att han skulle klara det. När han till slut var framme och kom innanför dörren började han hyperventilera och blev snabbt medvetslös.
Sambon Kristina har ingen vårdutbildning men satte igång med hjärt- och lungräddning, som hon sett det göras på tv.
Barnen, 10 och 12 år gamla, hjälptes åt att ringa 112 och rusade iväg till förskolan Duvan mitt i byn. De hade själva gått där och visste därför precis var det fanns en hjärtstartare uppsatt.
– Jag tror absolut inte att de har förstått att de gjorde så pass stor skillnad som de faktiskt gjorde, säger Kristina.
Tack vare familjens insats räddades förmodligen Pärs liv på vardagsrumsgolvet den där eftermiddagen i april.
”Patienten kunde med stor sannolikhet ha avlidit” skrev kardiologkliniken i Sundsvall efteråt i sin avvikelseanmälning. Trots akut hjärtinfarkt vägrades han ambulans två gånger, konstaterar man där.
Ambulansvårdens problem i Västernorrland är omskrivna
Förra året sa 19 ambulanssjuksköterskor upp sig på ett bräde, efter att man infört nya regler och scheman. Från oktober till april har man tvingats ställa obemannade ambulanser på grund av personalbrist vid i genomsnitt 63,7 tillfällen per månad. En ambulans var inte i drift den dagen som Pärs hjärta stannade: den kördes tidigare dagtid men har inte varit bemannad överhuvudtaget sedan oktober förra året.
Även om man nu anställt ny ambulanspersonal täcker det inte behovet.
– Vi har heller inte lyckats rekrytera i samma omfattning på alla orter, vilket innebär att vi i dag har personalbrist på vissa stationer samtidigt som vi har gott bemanningsläge på andra, säger Peter Neuman, verksamhetschef på ambulansjukvården.
Avstånden i denna del av landet är stora, och vården underbemannad. Neddragningar leder till att man får köra svårt sjuka människor kors och tvärs över regionen.
När ambulansen kom till slut, ville de åka med Pär direkt till sjukhuset i Umeå, där den närmsta behandlingen mot akut hjärtinfarkt finns – men fick nej, på grund av platsbrist.
Att neka någon livräddande, urakut vård är mot reglerna, och försenade hjälpen med flera timmar, enligt vårdens egna avvikelseanmälningar.
Det riskerade troligen Pärs liv. I stället fick han köras med sjuktransport till Sundsvall, där han opererades. I Örnsköldsvik finns inte kapaciteten alls för detta.
– Det satt långt in, att ringa efter en ambulans till sig själv, säger Pär.
Han som är deltidsbrandman, van att vara den som hjälper andra och till och med nyligen utsedd till Årets Ö-vikshjälte 2024 efter att ha räddat en familj ur ett brinnande hus.
Nu går tankarna runt. Vad hade hänt om Pär fått hjärtstoppet medan han satt bakom ratten, tänk om han kört ihjäl någon annan, en barnfamilj?
– Det som stör mig nu i efterhand är att man offrar inte bara mig. Man offrar alla andra efter vägen också.
När Pär vaknade upp kände han både tacksamhet och skräck.
– Jag tänkte att något har gått käpprätt åt skogen och något har gått bra, eftersom jag är vaken.
Då hade han varit nedsövd i ett och ett halv dygn, för att hjärtat och hjärnan skulle hinna återhämta sig.
Sambon Kristina kramar hans hand.
– Det vi visste då var att du hade rört på båda armarna, så det var inte ingen total förlamning. Men de dygnen var otroligt jobbiga. När de sa att han är vaken, han är klar, så var det fantastiskt.
Bröstkorgen smärtar fortfarande och när vi träffar Pär övervakas hans hjärta av sjuksköterskorna dygnet runt.
Det svåraste är att somna. Att blunda och drabbas av rädslan för att inte vakna mer, berättar Pär.
– Det har tagit en tid att inse, vad som faktiskt har hänt. Det var så mycket som gick fel, men så blev det liksom rätt.