Vi får sämre service – till högre priser

Att Vattenfalldirektören Lars G Josefsson nu får sparken är inte så konstigt. Alternativet hade ju rent teoretiskt varit att sparka hans chef, näringslivsminister Maud Olofsson, som satt med det högsta ansvaret för Vattenfalls underliga och miljöfientliga affärer i Tyskland. Följaktligen tvingades Maud Olofsson påstå att hon inte hade en aning om Vattenfalls tvivelaktiga affärsmoral. Vilket i så fall tyder på höggradig inkompetens eller, mer troligt, politiskt betingad glömska. Det är ju valår och både Maud Olofsson och Centerpartiet ligger illa till redan utan skandalen med Vattenfall.

Den politiskt lämpligaste lösningen blev därför att sparka Josefsson i stället för Olofsson och han blev ändå inte lottlös. Han får nu 57 miljoner i pension.

Tidigare ägde medborgarna gemensamt elproduktionen. Staten skulle tillhandahålla elektricitet till alla medborgare och företag till ett jämnt och fast pris. Det föreföll som en självklar idé, ungefär som att staten skall tillhandahålla ett vägnät eller järnvägslinjer.

Vi hade alltså ett gemensamt ägt el­producerande företag med en laddning direktörer som tjänade hundratusen i månaden och fick någon ynka miljon i bonus. Men nu har vi privatiserat så mycket av verksamheten att vi har tre dominerande företag i branschen, med tre laddningar direktörer som ska ha en miljon i månadslön och tio i bonus. Det kallas för konkurrens och påstås vara till välsignelse för elkonsumenterna.

Det är självklart inte sant. Tre laddningar direktörer med tio gånger så hög lön blir dyrare än en laddning direktörer. Alltså stiger elpriset våldsamt.

I vinter hittade eldirektörerna dessutom på ett ovanligt fräckt sätt att höja elföretagens vinster (och därmed sina bonusar). De stängde av stora delar av kärnkraften när det var som kallast. Ett stort antal medborgare kommer snart att bli varse vad det kostade, när nästa kvartalsräkning kommer. Den framkallade elbristen innebar självklart en våldsam prisstegring.

I en god och rättvis värld skulle dessa direktörer ha ställts inför rätta för sitt bedrägliga beteende. Men i vår värld får de förstärkta bonusar, som vi alla får betala via deras manipulerade elräkningar.

Detta är inte bara en stor försämring för medborgarna. För så är det självklart, dyr el är dyrare än billig el. Det är också bedrägeri på ideologisk grund, nämligen föreställningen att all privatisering av statlig egendom skulle vara till medborgarnas bästa. Så är det bevisligen inte. Det handlar om den politiska högerns hat mot all statlig verksamhet.

Det lilla apotek som jag brukade frekventera i Östhammar är nedlagt. Men lokalerna har här som i stora delar av landet övertagits av ett privat företag som drivs av ”riskkapitalister” och som har sin hemmabas i ett skattesmitarparadis i Karibien. Meningen är nu inte från regeringens sida att vi ska få en bättre apoteksservice i Östhammar, eftersom det inte ligger i riskkapitalisters och skattesmitares intresse. Meningen är att vi ska få en sämre service till, självklart högre priser. Och till detta finns bara ideologiska skäl.

Statens Järnvägar genomgår en liknande utveckling. Först hade vi ett företag med en enda flock direktörer (på den tiden tågen gick på vintern), nu har vi tre företag med tre flockar direktörer med tio gånger så hög lön och tågen har slutat gå på vintern och förstörelseverket är långtifrån avslutat. Fler riskkapitalister skall in på järnvägsnätet, med självklart resultat.

De borgerliga politiker som organiserar det här sabotaget mot välfärden är ytterst medvetna om att det är en impopulär politik. De varnade inte i förra valrörelsen för sina avsikter. Privatiseringsraseriet nämndes inte i deras gemensamma valplattform. För som högste privatiseringsminister Mats Odell förklarade när kampanjen inleddes 2007 ”Vi har aldrig trott att det här skulle vara någon genväg till popularitet (...) vi måste bli bättre på att förklara varför det här är bra för Sverige” (SvD 20 juni 07).

”Det här” som Mats Odell talade om blir alltså sämre för medborgarna. Men bättre för Sverige? Vilket Odell tycker är lite svårt att förklara? Det kan ju förefalla som om ”det här” bara blir bättre för riskkapitalister, nya flockar av direktörer och skattesmitare.

Problemet är att det är just det som Odell och hans likasinnade tycker är bättre för Sverige. Därför att de av ideologiska skäl hatar statlig företagsamhet. Och det har de under snart fyra års sabotage inte vågat förklara. Vilket inte är att undra på.

Följ ämnen i artikeln