Bakom gardinerna växer homoskräcken

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Akta er för homolobbyn. Ni vet, bögarna och flatorna som i det tysta håller på att infiltrera vårt samhälle, ta över makten och klä alla i rosa och läder.

Först tog dom över Melodifestivalen, Gud vet vilken helig institution de ger sig på i morgon. Kanske riksdagen, Skansen eller, skräck och fasa, sportnyheterna i tv. Nu ligger vi illa. Lyssna på Siewert Öholms varning, den mannen vet uppenbarligen vad han talar om. Inte.

Öholm skrev en kolumn i Nya Dagen om att Melodifestivalen blev "en manifestation av paret Gardells sexuella läggning". Något som Jonas Gardell kontrade med att Öholm var på samma nivå som Hitler.

Själv tyckte jag Melodifestivalen var den roligaste jag någonsin sett.

Jag förstod inte problemet, äntligen något annorlunda men efter att ha suttit i en debattpanel hos Ulf Elfving i P 4, begrep jag att det var dags att tänka om. Sällan har känslorna svallat så högt. Mina meddebattörer var arga som bin, de tyckte att det var tävlingen som var viktig, inte programledarnas sexuella läggning. Varför skulle Gardell/Levengood lyfta fram att de var bögar? Varför var det så viktigt? Varför kan man inte ställa sådana frågor utan att bli betraktad som homofob?

Plötsligt satt jag och försvarade de homosexuellas rättigheter. Helt okej. Vad jag inte begrep var det okontrollerade raseri frågan väckte.

Hur kan folk tappa koncepterna när det gäller något så ofarligt som homosexualitet?

Mian Lodalen har skrivit en kanonbok som heter "Smulklubbens skamlösa systrar". Hon är lesbisk, boken handlar om en lesbisk kvinna. Detta alster har tagits emot mycket väl, de flesta av recensionerna är hyllningar. Men det finns också några lågvattenmärken som bryr sig föga om bokens innehåll, i stället går man till personangrepp på författaren. Här har vi återigen den där provocerade vreden.

Man drar in hennes ex, förlöjligar hennes liv, försöker förminska både hennes person och hennes arbete. Detta i en recension som ska handla om bokens innehåll och dess kvalitéer. Det är märkligt att man får bete sig så som recensent, resten av journalistkåren måste ju kolla fakta och undvika personangrepp. Men Mian Lodalen kan man ge sig på.

Varför?

Jo, hon tar plats med sin sexualitet och det provocerar uppenbarligen så mycket att alla koncepter tappas. Allt som inte är likadant som allting annat ska kuvas och tryckas ned. Sedan spelar det ingen roll om det är en Melodifestival eller en roman om en lesbisk kvinna. Snacka om primitiva vredesutbrott.

Vad säger detta om vårt samhälle? Tja, inte är det mångfärgat i alla fall.

Bakom gardinerna växer ännu homoskräcken som bakterier i surnad mjölk.

Men vem är sjukast? Den som blir kär i någon som råkar vara av samma kön eller den som står bredvid och håller på att reta ihjäl sig på att paret finns.

Det är den stora frågan nu när vårkänslorna tar fart.

Johanne Hildebrandt