Den svenska politiska debattens helvetesrum
Efter att mer än ett dussin moskéer i Sverige utsatts för mordbrand och andra attentat har polismakten beslutat att ta till exceptionella krafttag.
Man har posterat stridsutrustade specialpoliser med särskilt häftiga tyska kulsprutepistoler utanför landets synagogor och judiska skolor.
Samtidigt dånar en våldsamt aggressiv debatt på landets liberala ledarsidor om antisemitismen i Sverige. Inte, således, om den dominerande formen av svensk rasism som riktar sig mot araber och muslimer.
Nu, mina damer och herrar, träder vi in i den svenska politiska debattens helvetesrum. Ty varje försök att analysera eller förstå mekanismerna bakom denna uppochnedvända ordning utlöser traditionellt nya avgrundsvrål från liberalerna.
För dem, som vill framställa Sverige som ett antisemitiskt snarare än islamofobiskt land, är varje lögn och överdrift ett av det höga ändamålet helgat medel.
Så till exempel vittnade ordföranden i Svenska Kommittén mot Antisemitism, Willy Silberstein, i SVT:s Agenda om att nu började de svenska judarna tala om att åter packa väskorna. Den utrerade högerdebattören Paulina Neuding, mest världsberömd för att internationellt ha spridit det befängda påståendet att Muhammed var det vanligaste pojknamnet i Malmö, har burit liknande vittnesbörd: ”hennes judiska vänner” hade också börjat tala om att packa väskorna.
Underförstått att fly till Israel, precis som den israeliske premiärministern Benjamin Netanyaho tidigare uppmanade de franska judarna att göra.
Vi tar ett djupt andetag och tänker efter. Mest sannolikt är förstås att Willy Silberstein och Paulina Neuding bara ljuger, fast med gott uppsåt.
Tanken att den svenska judenheten börjat förbereda sig på flykt ur landet är inte bara hårresande. Den är en oerhörd förolämpning.
Det mest minnesvärda avsnittet i Sveriges judiska historia är att merparten av de danska judarna och mer än hälften av de norska judarna kunde räddas undan naziockupanternas avsikter att transportera dem alla till Förintelsen.
Och just den nazistiska historien har gjort antisemitismen till den mest föraktliga, och därför minst frekventa, formen av rasism i vårt land.
Två händelser nyligen har utlyst den pågående hysterin. Det är de två terroristattackerna i Paris och Köpenhamn som riktade sig såväl mot den europeiska formen av yttrandefrihet som mot vår judiska minoritet.
Dessa terrordåd är okontroversiella i den meningen att allas vår avsky var unison. Enorma protestdemonstrationer illustrerade den politiska enigheten.
Den andra händelsen som fått liberalerna att bli tokiga är jämförelsevis trivial. Helena Groll, en av de mest kompetenta journalisterna på SR:s Studio ett, som är en av landets mest kompetenta redaktioner, klantade sig när hon skulle intervjua Israels ambassadör i Sverige.
Hon frågade om inte judarna själva hade någon skuld i tidens antisemitism.
Det kryper i hela kroppen, det gör nästan fysiskt ont att höra en sådan mardrömslik felsägning.
För Helena Groll blev det gatlopp i den liberala pressen. Man skrev om föreställningen att judarna behärskade all världens banker, att de mördade Jesus, att de låg bakom pesten, strävade efter världsherravälde och hela det övriga världsberömda batteriet av klassiska antisemitiska fantasier. Vilket inte rimligtvis kan tillskrivas Helena Groll eller Studio ett. Vilket heller ingen enda av dessa rasande ledarskribenter kan ha trott för en sekund.
Hade hon frågat om inte Israels politik gentemot den ockuperade palestinska befolkningen och de israeliska krigsförbrytelserna i Gaza kunde bidra till antisemitiska stämningar hade frågan fortfarande inte varit särskilt elegant. Men journalistiskt korrekt.
Nu begick hon en felsägning som kommer att följa henne livet ut.
Vansinnesutbrottet i den liberala pressen blir ändå absurt nog ett bevis på hur omöjlig en antisemitisk hållning är i Sverige.
Men samtidigt har vi ett politiskt parti i vår riksdag, med mer än tio procent av befolkningen bakom sig, för vilket islamofobin är en politisk hörnsten.
Partiledare Jimmie Åkesson har klart och tydligt deklarerat att islam är det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget. De elektroniska medierna översvämmas dagligen av arabhat och islamofobi och denna form av rasism är på väg att bli rumsren i vårt land.
Att vettvillingarna inom den islamistiska terroriströrelsen förstått att angrepp mot europeiska journalister ger tio gånger så stor publicitet som mot poliser eller militärer får vi nog ta för givet.
Om de inte begrep det tidigare så har de nu upplysts om att angrepp på enskilda judar kan vara lika effektivt.
Det är den tragiska baksidan av denna kampanj och dessa hot om att packa och flytta till Israel, världens mest osäkra land för judar. Vilket beror på Israels politik.