Det finns hjälparbetare som pratar om "negrer"
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-06-15
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
"Vad har vi gjort för negrerna i dag?" Det frågade bistånds- och migrationsministern ett par hundra Sida-arbetare häromdagen.
Att Jan O Karlsson har svårt att hålla tungan i styr är knappast något man blir förvånad över längre. Men enligt uppgift använde han uttrycket som varnande exempel för en attityd som finns hos vissa hjälparbetare och det kan jag begripa.
För även om de flesta människor som arbetar med bistånd är hängivna proffs så finns det också riktiga skithögar.
Jag har träffat på dem här och där i världen. I Jemen fanns det en karl som varit utomlands så länge att han mest påminde om en britt under kolonialtiden. De hjälpsökande var till för honom, inte tvärtom.
Ett annat skräckexempel var den överklasstjej i Kosovo som var upprörd över att kosovoalbanerna återvände till sina hem när det blev fred utan att de fått klartecken från UNHCR. För det blev ju så besvärligt när folk inte gjorde som hon tyckte. Att varje normal människa vill åka hem och se efter om huset står kvar var inte lika viktigt.
För tolv år sedan blev jag erbjuden jobb på en stor hjälporganisation. Det stod snart klart att jobbet var mitt om jag nuppade med en av cheferna. Dessbättre fick han sparken när jag ringde hans chef och frågade om detta ingick i anställningspolicyn.
I Bosnien fanns det hjälparbetare som bodde ihop med unga lokala kvinnor, andra köpte prostituerade.
I Albanien kom en hjälparbetare fram och slet i mig och tyckte att vi skulle filma när de gav flyktingarna mat. Som om det handlade om djur. Mediaexponering är viktigt för organisationer som inte får betalt via staten. Att visa upp loggan i tv gör att folk skänker pengar. Det handlar ju trots allt om företag som har löner och omkostnader och man kan undra hur mycket pengar som slösas bort i onödan.
Allt medan folk dör i tysthet på andra platser i världen, bara för att katastrofen inte är tillräckligt tv-mässig. Det måste nämligen synas att det är synd om folk, speciellt om barnen. Och det får inte vara en för komplicerad konflikt. Utan tv, inga insamlingspengar, inga hjälporganisationer.
Nej, det är mycket man inte begriper. Som varför Röda Korsets generalsekreterare tjänar 923 724 per år och chefen för SOS-barnbyar tjänar 720 000 per år. Löner som betalas av insamlade medel. Oj, vad man blir sugen på att skänka en slant.
Vid krig och svält är hjälporganisationer livsviktiga. Och jag säger inte att alla är usla. Tvärtom. De flesta biståndsarbetare jag träffat har varit rejäla människor som arbetat dygnet runt. Men alla är inte sådana. Det finns mycket som borde granskas inom denna bransch, för det är faktiskt en miljardindustri som när sig på folks olycka och dåliga samveten.
Och det finns faktiskt folk som frågar sig: "Vad har vi gjort för negrerna idag?"