Mejla

Jan Guillou

Erdogans krav borde ha grumlat högerns glädje

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Turkiets president Recep Tayyip Erdogan.
Turkiets president Recep Tayyip Erdogan.

KOLUMNISTER

Sverige skulle dansa in på en räkmacka i Nato, försäkrade alla segerrusiga högerpartister och liberaler. Liksom de bedyrade att Turkiet inte var något problem och att Sveriges självständiga utrikespolitik på intet sätt skulle påverkas av vår nya allians.

Fast den senare försäkran måste de ha uttalat med fingrarna i kors bakom ryggen. För långt innan den ryske diktatorn Putin försåg Natoanhängarna med ett tungt, för att inte säga det tyngsta argumentet för svensk Natoanslutning, ville de ha in oss under USA:s utrikespolitiska dominans. USA är ju boss i Nato. När Expressens ledarsida nu skryter med att det varit för svensk underkastelse i Nato ända sen 1995 så bör man nog betänka att det var långt innan det politiska vansinnet bröt ut i Kreml, en tid när till och med Rysslands inträde i såväl EU som Nato faktiskt diskuterades. Huvudsaken då och ända fram till den 24 februari i år var för Natoanhängarna att göra sig av med den självständiga svenska utrikespolitiken. Men med anfallskriget mot Ukraina bevisade Putin att han mot all rim, reson, militär och politisk logik kunde starta erövringskrig mot sådana grannar som inte var Natomedlemmar. Där gav han de svenska, och finska, Natoanhängarna till slut ett både presentabelt och avgörande argument.

 

När Expressens ledarsida segerjublade över den svenska formella medlemsansökan till Nato så råkade man i sin euforiska upphetsning försäga sig i det skadeglada konstaterandet att nu ”gör man upp med de sista resterna av Olof Palmes arv. En historisk epok avslutas… allt det som vänstern sörjer denna vår är en källa till ogrumlad glädje för många av oss andra”.

Något lite borde väl ändå den blodbesudlade turkiske självhärskaren Erdogan nu ha grumlat denna liberala glädje. Eftersom han så snabbt och övertygande bevisade att alla påståenden om fortsatt självständig svensk utrikespolitik i bästa fall var ”naiva”, för att använda politikens senaste favoritklyscha, eller i värsta fall medvetet falska.

 

Envåldshärskaren Erdogan har alltså vetorätt när det gäller att släppa in Sverige i Natogemenskapen. Han har också rätt att ställa krav på ett kandiderande nytt land. Som att Sverige bör upphäva sitt vapenembargo mot Turkiet, så att man mer effektivt kan fortsätta mördandet av den egna befolkningen. Det är ett logiskt krav. Varför skulle en medlem i en militärallians vägra att sälja vapen till andra allierade? 

Erdogans övriga krav på Sverige är ännu svettigare att hantera. Han kräver att sådana oppositionella journalister som bör torteras och fängslas, men som olyckligtvis fått politisk asyl i Sverige måste utlämnas, eftersom de är terrorister. Erdogan betraktar nämligen alla oppositionella journalister som terrorister. Han kräver att Sverige skall upphöra med stöd till den kurdiska frihetsrörelsen i nordöstra Syrien, de som i allians med USA besegrade skräckväldet IS. Erdogan betraktar också alla kurder som terrorister. Han kräver således hårdare tag mot alla kurder i Sverige, eftersom de är terrorister.

Här uppstår till slut den blodiga ironin att Erdogan, av alla, beskriver Sverige som demokratiskt opålitligt. Också det naturligtvis ett skäl att neka Natomedlemskap. Eftersom Sverige stöder terrorister.

 

I medieskugga har svenska Säpo under det senaste året, såvitt man kan förstå i samarbete med turkisk säkerhetstjänst, ringat in och terroriststämplat 38 kurder i Sverige och kräver deras utvisning. Givetvis med ”hemliga bevis” som påstått underlag. Så att ingen av de anklagade kan försvara sig. Säpo måtte som enda svenska institution åtnjuta Erdogans förtroende, eftersom de tydligen fattat innebörden av ett kommande svenskt Natomedlemskap. Säpos förutseende arbete med kurder påminner starkt om hur svenska flottan redan för många år sen optimistiskt bytte till Natos fulare uniformer och gradbeteckningar.

Skandalen med Säpos intensifierade kurdjakt förekommer knappast som ämne i den liberala pressen. Det är bara vänstertidningen ETC som idogt berör det märkliga i att Sverige systematiskt håller på att infånga lämpliga utvisningsobjekt till Erdogan.

 

Så av den där räkmackan på vilken Sverige skulle segla in i Natos trygga och opolitiska hamn blev alltså intet. Det slutade istället med några lika konkreta som obehagliga politiska valmöjligheter. Hur många turkiska journalister som fått politisk asyl i Sverige behöver vi lämna ut till den turkiska tortyrrättvisan? I vilken mån ska vi återuppta vapenexporten till Turkiet? Hur många av de kurder som Säpo så hjälpsamt terroriststämplat med sina hemliga bevis behöver vi sälja? I vilken utsträckning behöver Sveriges biståndspolitik korrigeras?

Så länge ”de sista resterna av Olof Palmes arv” fortfarande existerade, alltså på den tiden Sverige kunde bestämma över sin utrikespolitik, hade de här frågorna aldrig behövt ställas. Men ”allt det som vänstern sörjer denna vår är en källa till ogrumlad glädje för många av oss andra” skrev Expressen.

 


För övrigt anser jag att…

…Ebba Busch självklart krävde dödade upploppsmakare när hon önskade sig att polisen skjutit 100 exemplar. Som erfaren skadeskytt av hjort måste hon veta att hundra nedlagda invandrare med polisens hålspetsammunition skulle resultera i 20-30 döda.
…Morgan Johanssons ständigt upprepade försäkran att han litar på Säpos hemliga bevisföring är ovärdig en justitieminister i ett demokratiskt land. Men han skulle inte förefalla det minsta konstig i Turkiet eller Saudiarabien.

Av: 

Jan Guillou

Publisert:

LÄS VIDARE

Natotårtan säger någonting om Sverige

ÄMNEN I ARTIKELN

Sveriges Natoansökan

Säkerhetspolitik

Nato

Turkiet

Säpo

Recep Tayyip Erdogan