Befängda liberaler anklagar vänstern för antisemitism
Som om inte en växande antisemitism i Sverige till följd av en ökad flyktinginvandring från Mellanöstern och marscherande nazister på våra gator vore illa nog envisas den liberala pressen att med ett gökurs regelbundenhet hoppa fram och jämra sig över ”vänsterns antisemitism”.
Anklagelsen i sig är en orimlighet. Den som är socialist är självklart för alla människors lika värde, följaktligen antirasist. Det är den ideologiska grundbulten för vänstern. Att beskylla vänstern för rasism blir ungefär lika ideologiskt befängt som att anklaga Moderaterna för att i hemlighet sträva efter att nationalisera bankväsendet och införa löntagarfonder.
Ändå upprepar den liberala pressen gång på gång påståendet om ”vänsterns antisemitism” utan att någonsin belägga denna paradoxala iakttagelse. Det heter att antisemitismen ”frodas” inom vänstern. Eller ”dyker upp” eller ”visar sitt fula tryne” eller är ”frekvent” eller ”virulent” eller rentav ”typisk”. Men aldrig att saken beläggs med ett enda citat. I stället intar dessa liberala ledarskribenter och debattörer attityden att det handlar om någon sorts axiom, en självklarhet som helt enkelt inte behöver beläggas, bara hamras in med ständiga upprepningar.
Taktiken innebär att det blir nästan omöjligt att säga emot. Vadå ”frodas” eller ”dyker upp”?
Intressant nog skulle ingen av dessa liberaler komma på den lika befängda tanken att anklaga denna vänster för afrofobi, antiziganism, islamofobi eller någon annan form av fascism. Vi beskylls enbart för antisemitism.
Det har naturligtvis att göra med kritik mot Israels förtryck av den ockuperade palestinska befolkningen. För om sådan kritik kan sägas vara antisemitisk blir den politiskt irrelevant och behöver inte ens bemötas.
En vanlig liberal turnering i den här demagogin är att tala om vänsterns ”hat” mot Israel eller ännu hellre mot ”den judiska staten”. För om man hatar den judiska staten vore man naturligtvis intellektuellt diskvalificerad.
Just det retoriska tricket uppstod under Vietnamkriget.
För när vänstern led av ”USA-hat” så förvandlades kritiken mot napalmbombning av sydostasiatiska byar till en sorts psykiatrisk åkomma som man inte behövde ta på politiskt allvar. Den sortens retorik har som bekant överlevt in i våra dagar.
Möjligen tänker de liberaler som föredrar att i den här diskussionen kalla Israel för ”den judiska staten” inte på att de därmed trasslar in sig.
För vad betyder det att vara icke-jude i en judisk stat? Och eftersom Israel under nuvarande regim har försvurit sig åt visionen att aldrig tillåta en palestinsk stat och aldrig lämna Judeen och Samarien (den ockuperade vänstra Jordanstranden) och aldrig tillåta demokrati (rösträtt och medborgarskap för den palestinska befolkningen) så leder vägen spikrakt mot en apartheidstat liknande Sydafrika före demokratins (”terroristernas”) seger.
Detta dilemma kan ingen liberal vara omedveten om. Och eftersom denna katastrofala israeliska politik är omöjlig att försvara återstår bara att stoppa huvudet i sanden och försöka oskadliggöra all kritik med tal om ”hat” och antisemitism. Det är svårt att tro annat än att dessa liberaler som så envist och flitigt upprepar sina påståenden om ”vänsterns antisemitism” talar mot både bättre vetande och övertygelse. Annars skulle de väl åtminstone någon gång försöka konkretisera sig med citat eller belägg för denna absurda föreställning.
Men med knusende ro kan inte vänstern i Sverige ta det. Ty sant är ju att antisemitismen växer bland invandrare från Mellanöstern och där den mer naturligt hör hemma, inom högerextremism, nazism och althöger.
Sant är dessvärre också att demonstrationer mot det israeliska förtrycket och ockupationspolitiken allt oftare smutsas ner av nytillkomna demonstranters idiotier om att skjuta judar och liknande.
Här har vänstern ett särskilt ansvar. All kritik på gator och torg mot Israel måste saneras. Det kan bara vänstern åstadkomma. Liberala ledarskribenter riskerar aldrig att träffa muslimska antisemiter. De bara älskar dem på avstånd.