Bombliberalernas sista vapen: sorg och patriotism
Om, som genom ett Herrans under, demokrati plötsligt infördes i Afghanistan är jag alls inte säker på att flickor skulle få gå i skolan eller att kvinnor skulle slippa gå klädda i heltäckande tyg med litet galler för ögonen. Det är ett känt problem med demokratin, att det man själv tror är rätt inte alltid får flest röster.
Ändå är det ”demokrati” som är det näst vanligaste argumentet från våra bombliberalers sida när det gäller vår fortsatta USA-ledda krigföring i Afghanistan.
Som om krigsförespråkarna anade det problematiska med demokratiargumentet är det på senare tid vanligaste argumentet för krig ett helt annat, att det gäller att säkra flickors rätt att gå i skola. En villkorad demokrati med andra ord.
Vi skall bomba och döda dem ända tills de tacksamt anammar vår form av demokrati, där bland annat flickor får gå i skola.
Detta är en illusion som nu är inne på sitt nionde år. Västvärldens metoder att lansera demokrati, den villkorade alltså, har inte varit framgångsrika. Tvärtom.
Därför har krigsanhängarna nu hittat på ännu ett sätt att motivera fortsatt dödande av afghaner för att göra dem till bättre människor. Nu gäller det att patriotiskt ställa upp för våra svenska pojkar där borta. Särskilt när de offrar sina liv för den goda saken. Den som då kritiserar logiken bakom vårt krig blir inte bara opatriotisk, utan skändar också de döda och deras anhöriga.
Expressen har sedan någon månad konsekvent drivit denna linje på både nyhetsplats och ledarsidor, vilket är en amerikanisering av politiken. Den som är emot vårt krig är en feg och föraktlig människa. Våra pojkar ”gör skillnad”, vilket är en råöversättning av det gängse amerikanska uttrycket ”make a difference” som dock blir obegripligt på svenska.
Ändå var det just så Expressen avslutade sin senaste krigsledare: ”De svenska soldaterna gör skillnad”. Och när man två dagar senare publicerade 37 hjälteporträtt på blivande svenska soldater i Afghanistan – de hade alla rena och ädla motiv för att gå i krig – svarade nio av dem att de ville till Afghanistan för att ”göra skillnad”.
Man får anta att de menade skillnad mellan gott och ont. De amerikaner som använder uttrycket menar bara att de vill tjäna sitt land.
Det är besvärligt att hantera den här nya amerikaniserade känsloagitationen.
Varje far och mor kan föreställa sig mardrömmen om ett barns död. Också varje kritiker av det orättfärdiga och kontraproduktiva kriget kan föreställa sig vad dödsbudet innebär för föräldrarna till våra senast stupade. Liksom vi alla kan sörja med de efterlevande. I all synnerhet som de dödade gav sitt liv för något de trodde var rätt, men som var fel. Vilket gör tragedin än större.
Just därför är det rå cynism som utmärker de krigsförespråkare som nu alltmer desperat, eftersom tiden rinner ur timglaset, griper efter patriotism och anhörigas sorg som sista känslomässiga försvar av vårt krig i Afghanistan.
Enklare och betydligt vanligare har hela tiden varit att idiotförklara dem som inte tror att man kan bomba fram demokrati. Som när Aftonbladets ivrigaste anhängare av krig i största allmänhet, Johanne Hildebrandt, hånar ”dumvänstern som reflexmässigt skrålar ’Sverige ut ur Afghanistan’ utan att fundera över konsekvenser eller lösningar” (7 feb). Nu är kanske inte just Johanne någon stilist av rang, som framgår, dock enligt egen utsago ”en krigsreporter från helvetet”.
Fast hennes argumentation är vanlig. Krigets kritiker är dumvänster, ett tema varierat av oändlighet i Expressen, och vår skuld är att vi inte ”funderar” över vad som händer när USA slutar ockupera Afghanistan. Vilket enligt president Barack Obama skall inträffa nästa sommar. Eftersom han övergivit alla planer på att kriga fram demokrati i Afghanistan. Nu skall han bara krossa terrorismen i en sista heroisk insats, dra sig ur och proklamera seger.
Jo, jag har grubblat mycket över vad som kommer att hända då. Vem har inte det?
Den av USA tillsatte och valfuskande presidenten Karzai kommer, med välfyllda fickor, att fly buren på samma bajonettspetsar som förde honom till makten. De krigsherrar som inte längre får betalt från honom – med amerikanska biståndsmedel – kommer att välja sida inför ett inbördeskrig. Det slutar med förtryck som nu, minus utländsk ockupation, och en ny skurkregim som möjligen blir ännu värre än den som vi installerat. Och flickor får inte gå i skola. Det blir under alla omständigheter en förfärlig historia.
Men frågan kan ställas mycket bättre, nämligen till alla dem som stött kriget under skiftande motiveringar: På vilket sätt främjade vårt krig afghanernas tro på den västerländska demokratin? Hade vi inte kunnat lansera det minst dåliga av alla kända politiska system på ett bättre sätt? Och varför skulle Sverige traska patrullo efter George W Bush genom att först kriga för att fånga Usama bin Ladin, sen för att införa demokrati, sen för att införa jämställdhet och slutligen, med Barack Obama, för att skydda USA:s medborgare mot terrorism?
Och när USA, Storbritannien, Kanada, Spanien med flera dragit sig ur, skall Sverige då stanna för att på egen hand vinna kriget?
Det är krigets anhängare som har de svåra frågorna att besvara, inte krigets motståndare.