Kollegornas synsätt säger något illavarslande om Sverige
Det finns högerskribenter som jag alltid läser. Ivar Arpi SvD, Ann-Charlotte Marteus och Johan Hakelius i Expressen är sådana. De är utmärkta stilister, fyndiga i sin argumentation och befinner sig således långt från vulgärhögerns skrän. Jag har grundmurad respekt för alla tre och har såvitt jag minns aldrig skrivit ett ont ord om någon av dem, understundom tvärtom. Det är ju mot sådana politiska motståndare man bör pröva sina argument och ståndpunkter, inte mot den brölande SD-pöbeln.
Men nu får det fanimej vara nog! Trodde ni kanske att jag skulle komma fram till.
Nja, läget är mer bekymmersamt än så. Alla dessa tre framstående kolleger har nu med kraft och humor (!) deltagit i högerns vitmålning av den nya regeringsbildningens starkaste kraft Sverigedemokraterna, svansen som viftar på hunden. SD framstår i deras beskrivning som ett demokratiskt parti vilket som helst. Och därmed riktar de sina lansspetsar mot oss som varnade för ett hot mot demokratin om SD skulle komma till makten.
”Deras hysteriska retorik blir alltmer irrelevant”, slår Johan Hakelius fast och tillägger att ”livet går vidare” som om ingenting hänt.
”Demokratin har i detta avseende åtminstone inte försvagats utan tvärtom stärkts av Sverigedemokraternas ökade väljarstöd och inflytande över politiken”, tror Ivar Arpi.
”Långnäsa alla väljare som trott på undergångsretoriken och som skrämts in i märgen”, hånar Ann-Charlotte Marteus och säger sig dessutom veta att alla varningar för SD bara var ”låtsad oro, förljugna brösttoner. Spinn”.
De tre kollegerna är naturligtvis inte ensamma på högersidan om denna belåtna analys av att ingenting rubbades i Sverige efter SD:s makttillträde. Som en av dessa notoriska professorer i nationalekonomi högtidligt sammanfattar den ståndpunkten i SvD:
Sverige har ”ett av världens bästa skydd för minoriteter, och det finns ingenting i den nya regeringens planer som kommer att ändra på det”.
Ingenting? Just den här professorn i nationalekonomi tillhör inte, av namn och bildbyline att döma, någon minoritet. Men hon tycks inte heller ha läst Tidöavtalet. Ogenerat babblar hon vidare om de hysteriker ”som gastar om att demokratin är hotad”, vi som alltså var ute i ogjort väder eller ohederliga med förljugna brösttoner?
Jimmie Åkesson (SD) håller sannerligen inte med sina apologeter. Jublande konstaterade han efter Tidöavtalet att Sverige nu stod inför ett ”paradigmskifte”, alltså en total förändring av vårt politiska system, en sorts tidsresa till år 0 där en helt annan sorts liv tar vid. Ulf Kristersson (M) höll häpnadsväckande nog med. Möjligen för att han inte visste vad ordet paradigm betyder.
Men för de segerrusiga Sverigedemokraterna var det ingen tvekan om saken. Den revolutionära marschen mot etnisk rensning och försvenskandet av Sverige hade inletts. Förändringarna kunde snart ta sin början.
Alla mörkhyade invånare som bor i vissa förortsområden skall i det nya Sverige kunna kroppsvisiteras, telefon- och datoravlyssnas och buggas i sina kök och sovrum när som helst och utan brottsmisstanke.
En ny myndighet skall organisera deras ”återvandring”, utvisningstakten för de icke önskvärda skall intensifieras och utvisning måste kunna bli möjlig av dylika som inte ens misstänks för brott men ser ut eller uppträder förargligt (”vandel”), deras djävla bidrag skall kraftfullt reduceras till lägre nivå än motsvarande bidrag för vita, vi skall på allehanda sätt se till så att de inte kan trivas och integreras och åker de fast för brott skall de få dubbelt så hårt straff som om de vore vita. Och så vidare.
Ingenting kommer att förändras i världens bästa skydd för minoriteter, sa professorn. Demokratin stärks, sa Ivar Arpi. Hysterisk retorik, sa Johan Hakelius. Låtsad oro sa Ann-Charlotte Marteus, dessa tre kolleger i den journalistiska eliten.
Hur kan man förklara den blindheten hos de annars så skarpsynta? Kanske för att de som högerskribenter slipper en fascistisk (här är ordet på sin plats) kloakflod från sverigedemokrater i sin mejlbox varje gång de skrivit briljant.
Men jag tror snarare att det är som när högern beskriver Israel som ”Mellanösterns enda demokrati”. Då menar man demokrati – plus ockupation och förtryck av några miljoner sådana där som SD vill rensa bort.
Sverige skulle alltså vara en oförändrad demokrati för vita – plus tilltagande förföljelse mot icke-vita och skärpt raslagstiftning, paradigmdemokrati alltså.
Att ett sådant synsätt anfäktar så framstående kolleger som Ann-Charlotte, Ivar och Johan säger något mycket illavarslande om Sverige.
För övrigt anser jag att…
…det är en underlig tanke att SD nu måste respekteras för att tjugo procent av svenskarna röstat på dem. Vore i så fall de tyska nazisterna än mer respektabla när de nådde över trettio procent av rösterna?
…när huvudfrågorna i det danska riksdagsvalet blev sjukvård, åldringsvård och miljöförstöring så har vi för en gångs skull något att verkligen avundas våra grannar.