För vissa barn är fattigdom bara ett av många problem
Jag kunde inte glömma N. Hon som berättade om lögnerna för att slippa gå på födelsedagskalas utan present, eller besvära sin mamma med ännu en lapp från fröken inför nästa skolutflykt.
När hon fått bidrag för att åka på skolresa slets hon mellan sin starka önskan att följa med kompisarna och det dåliga samvetet över att lägga pengar på något så onödigt som en resa.
Hennes historia var inte unik. Den var en av hundratals jag fick höra när jag jobbade med Barnfattigbloggen i början av sommaren. Samma känsla av utanförskap och mindervärde. Samma önskan att skydda föräldrarna som slet.
Ändå var det något i hennes berättelse som fick mig att förstå att vi skulle höras igen. Kanske var det ursäkterna, rädslan att bli sviken eller den starka känslan av skam.
N som viskade fram meningarna, som inte ville beklaga sig, som var så rädd att bli avslöjad. Jag förstod att hon hade mycket mer att berätta. För det är ju sällan så enkelt, det finns nästan alltid andra förklaringar och omständigheter som bidrar till utanförskap.
Att vara barn och fattig i Sverige är svårt. Men för vissa barn är det gapande tomma kylskåpet bara ett av många problem hemma.
Vi pratade inte så mycket om det den gången.
Sedan dess har Försäkringskassan kommit med en ny rapport om barnfattigdom. Bilden är densamma. De fattiga barnen blir fler hur man än räknar. Allra mest ökar klyftorna. Medan bidragen ligger kvar på samma nivåer har den överväldigande majoriteten i Sverige blivit allt rikare.
Och i början av veckan krävde Sveriges socialchefer att regeringen ser över bostadsbidraget eftersom det riskerar att slå ut de mest utsatta barnfamiljerna.
Två myndigheter som allmänheten snarast förknippar med hårda tag och stränga bedömningar ger de fattiga familjerna rätt. De som ständigt ifrågasätts.
Om det borde vi rapportera. De fattiga barnen har sommarlov nu, den svåraste tiden på året för den som inte har råd. De syns bara inte.
Det är som vanligt igen och ingen är skyldigare än jag.
Så för en dryg vecka sedan hörde jag talas om en ung tjej som inte hade någonstans att ta vägen. Som bollades mellan soc och landstinget, som inte var välkommen på BUP, men som inte fick någon terapi inom vuxenpsykiatrin. Oroliga, engagerade människor ville berätta hur illa det kunde se ut för en ung kvinna som dämpade sin ångest med skadligt sex. Som hade hittat en parallell tillvaro på nätet och inte hittade ut.
”En liten fågel viskade i mitt öra.” Så började mejlet från tjejen som blivit påhejad att ta kontakt med mig.
Det var N.