Zampos skall dömde Quick
Zampo befinner sig numera i de sälla jaktmarkerna och kan därför inte ställas till svars
Det vore mig främmande att beskylla en hund för tjänstefel. Man kan dock inte komma ifrån att polishunden Zampo åsamkat oss skattebetalare både stora och onödiga utgifter. Zampo har nämligen ingått i åklagaren Christer van der Kwasts liga av rättvisans alltför tjänstvilliga tjänare.
Till en början använde sig ligan som skulle utreda seriemördaren Thomas Quicks påhittade bravader av några finska polishundar. Men finnarna hittade aldrig någonting på de platser där man vallade runt den våldsamt narkotikaberusade Quick för att han skulle peka ut platserna där han grävt ner alla sina lik. Därmed avskedades de finska hundarna och i stället städslade man Zampo, som åtminstone enligt tingsrätten i Hedemora och polisreportern Gubb Jan Stigson på Dala-Demokraten var ”en hund med ett synnerligen välutvecklat luktsinne”.
I och med att Zampo gjort entré blev det fart på brottsutredningarna. Tjänstvilligt, eller om man så vill med hundlik lydnad, ”markerade” Zampo för människolik så fort han ombads, han gjorde inte mindre än 24 likfynd. Vilket ledde till 24 utgrävningar, somliga stora som fotbollsplaner.
Det var alltså Zampo som fick resa med van der Kwasts team till Norge för att utreda var Thomas Quick mördat, och eventuellt grillat, valda delar av den norska flickan Therese Johannessen. På av Thomas Quick utpekad plats ute i skogen där turister grillat kött ”markerade” Zampo för människolik. Grävning vidtog och utredarna fann några misstänkta benbitar, visserligen inte så stora, som en nagel kanske.
Vetenskaplig expertis i form av professorerna Per Holck och Richard Helmer ställde upp med samma lojalitet som Zampo och bekräftade hans fynd. De kunde för det första fastställa att fragmenten kom från ben, för det andra att det inte rörde sig om djurben, som man kunnat förvänta sig på en grillplats, utan ben från människa. Och för det tredje och avgörande, det var ben från en ung människa mellan 5 och 15 år gammal.
Professorerna kunde inte säga om likdelarna kom från en pojke eller flicka, men båda alternativen var lika bra. Thomas Quick hade nämligen erkänt att han på samma grillplats dödat/grillat/förtärt en pojke i 12-årsåldern som hette ”Duschka” (men som emellertid inte återfanns på någon lista över försvunna barn i Norge vid den här tiden). Hedemora tingsrätt bestämde sig därför att benbitarna måste härröra från flickan Therese.
Detta var det enda fynd som kommit i dagen efter de av Zampo rekommenderade 24 utgrävningarna. Och det är den enda tekniska bevisning som förekommit i någon av de åtta rättegångar där Thomas Quick dömts för mord.
Statens kriminaltekniska laboratorium och Osteoarkeologiska forskningslaboratoriet vid Stockholms universitet har nu fastställt att de påstådda benbitarna från ung människa i själva verket är brända rester av trä, lim och syntetmaterial.
De två professorerna har alltså agerat med samma grad av vetenskaplig kompetens som polishunden Zampo. De vill numera inte svara på intervjufrågor. Vilket man kan förstå.
För om de åtminstone tagit fel på ben från kotlett eller fläskkarré och människa så skulle man ju inte behöva misstänka avsiktliga lögner. Men trä, plast och lim? ”Jag kan inte tolka det här på annat sätt än att det är vetenskapligt bedrägeri”, kommenterade osteologen Ylva Svenfelt i Aftonbladet.
Det vore att gå för långt att anklaga Zampo för bedrägeri. Som hund kunde han inte förväntas kontrollera sitt önsketänkande eller sin äregirighet på samma sätt som alla inblandade vetenskapsmän i den här historien, alltifrån specialister på ”bortträngda minnen” till specialister på människoben.
Zampo befinner sig numera i de sälla jaktmarkerna och kan därför inte ställas till svars.
Thomas Quick kommer med största sannolikhet att få resning även när det gäller hans påhittade mord på Therese Johannessen. Därmed är han i praktiken av med två av sina åtta morddomar. Och fortsättning följer.
Däremot kan Thomas Quick aldrig få resning när det gäller den dom som Dala-Demokraten fällde. Polisreporter Gubb Jan uppfann nämligen ett alldeles eget Quickmord, gick med TV-team i släptåg hem till det påstådda offrets mamma och ”avslöjade” den förfärliga nyheten. Mot felaktiga domar i våra domstolar är det möjligt att få rätt. Mot tidningar är det nästan omöjligt att få rätt. Oavsett om anklagelsen gäller mord eller spioneri. Och att Dala-Demokraten skulle be sina läsare om ursäkt för Gubb Jans tilltag är inte sannolikt.