”Quick blir frikänd”
Jan Guillou: Domarna mot Quick en av de största rättsskandalerna i vår tid
Som väntat fick Thomas Quick sin resningsansökan beviljad. Det betyder att han blir frikänd i en ny rättegång om någon åklagare tar på sig kamikazeuppdraget att driva en mordrättegång utan bevis. Alternativet är att bara lägga ner åtalet. Och därmed är Quick av med en av de åtta morddomar som han under en lång period av narkotiskt rus och behandling med ”minnesterapi” lyckades prata på sig. Med benägen hjälp av en kvacksalvare i psykologibranschen, en ytterst hjälpsam polis som arrangerade hans förhör, en synnerligen karriärlysten åklagare och slutligen en advokat som trodde sig tjäna sin klients intressen bäst genom att hjälpa honom att bli dömd för åtta mord.
Det handlar alltså om en av de två största rättsskandalerna under de senaste fyrtio åren, den andra är det frikännande justitiemordet mot de två oskyldiga läkarna som utpekades som styckmördare.
Det märkliga med Quickskandalen är att den utspelades inför tämligen öppen ridå. Thomas Quick hängdes ingalunda i tysthet. Tvärtom, hans fall är ett av det mest omskrivna någonsin. Vilket inte är så konstigt. För här framträdde alltså en patient från Säter och beskrev sig själv som fullkomligt unik i kriminalhistorien.
Han hade under ett par decenniers tid farit runt som en ond ande i hela Norden och mördat unga, gamla, män och kvinnor utan att någonsin bli observerad i samband mod sitt mördande, utan att någonsin lämna minsta spår efter sig men vanligtvis i sällskap med medgärningsmän. Han tog på sig en bra bit över 30 mord, i några enstaka fall även mord som inte ägt rum eftersom de påstådda offren levde.
Man behöver inte vara professor i kriminologi för att bli misstänksam inför en sådan gärningsbeskrivning. Det räcker gott med sunt förnuft.
Frågan är då varför detta sunda förnuft försvann hos så många människor inom både rättsväsendet och medierna så att den ena morddomen efter den andra kunde radas upp (för övrigt utan att någon enda av de utpekade medgärningsmännen dömdes).
Första länk i den kedja som byggde upp detta både tragiska och tragikomiska justitiemord är förstås psykologen på Säter som upplevde sig som enastående framgångsrik i konsten att framkalla förträngda minnen. På 80- och 90-talen fanns en modeföreställning inom psykologin som gick ut på att människor som varit med om fruktansvärda händelser glömde bort vad de varit med om. Men den tidens självutnämnda experter, med eller utan formell utbildning, satt i seanser runt om i landet och framkallade minnen. I regel hos kvinnor som påstods ha glömt bort att de våldtagits som barn av sin far eller någon annan nära manlig släkting. En serie justitiemord följde. Många, men inte alla, av dem som dömdes på grund av denna kvacksalverimetod har i dag fått resning och frikänts, men förstås med djupa sår.
Så visst, den framgångsrika psykologen på Säter var typisk för sin tid. Och när Thomas Quick hjälpte till att framkalla nya mordminnen fick han mer knark som belöning. Ingen psykolog i världshistorien har framkallat så många mordminnen och om norska Nobelkommittén härskat över Nobelpriset även i medicin så hade det kunnat sluta mycket illa.
I dag är denna bluffvetenskap avförd från all seriös psykologi. Och kvacksalvaren på Säter har gått under jorden, förståeligt nog.
Men sen då? Hur kunde åklagaren Christer van der Kwast (som givetvis motsatte sig Quicks resningsansökan) så till den grad lura sig själv? Och advokaten? Och polisen? Det finns inga enkla svar, mest gissningar om ärelystnad, tunnelseende och stark vilja till förbättrad uppklaringsstatistik.
Men som vårt samhälle är organiserat finns en spärr mot myndigheter som löper amok på det här viset. Det är fjärde statsmakten. Vårt uppdrag är att avslöja och korrigera just sådant som rättsskandalen kring Thomas Quick. Men medierna gjorde tvärtom.
Thomas Quicks särskilde hävdatecknare, en kriminalreporter i Dalarna, skrev så upphetsande, klargörande måleriskt och dömande om Quick under sån iver och så lång tid att han till och med belönades med Publicistklubbens stora pris. Han kan inte må så bra i dag när Quicks långa marsch mot totalt frikännande inletts.
Men kriminalreportern i Dalarna var sannerligen inte ensam om att jamsa med i stället för att kritisera vansinnet. Från början var vi faktiskt rätt få som protesterade. Förklaringen är pinsam.
Det förhåller sig nämligen så att om Thomas Quick vore den mest fruktansvärde seriemördaren i Nordens historia så är det en bra och avslöjande story. Dessutom riskfri, eftersom han själv vill bli dömd och utmålad som fruktansvärd. Men om han är en oskyldig tok på hispan i Säter som bara hittar på så är det inte en bra story. Denna kommersiella logik är kanske fjärde statsmaktens största svaghet.