Mona Sahlin vågar inte vara sosse

Det kan i förstone te sig förunderligt att Mona Sahlin har så extremt låga opinionssiffror. Det politiska bordet borde vara dukat för socialdemokratisk fest. Den borgerliga regimen har fullt upp med att administrera en omfattande arbetslöshet samtidigt som man av ideologiska skäl förföljer arbetslösa och fattiga och sänker skatterna för de rikaste. Och ovanpå det har man lagt ett privatiseringsprogram för att slakta ut all statlig verksamhet som går bra så att medborgarnas service, exempelvis med läkemedel, försämras för att glada riskkapitalister och andra privata ekonomiska intressen skall gynnas.

Det borde vara öppet mål för en socialdemokratisk politik. Så vad är problemet? Brist på mod, skulle jag säga. Mona vågar helt enkelt inte vara sosse.

Tag skolfrågan. Här håller borgarna på att rasera hela skolsystemet för att dels skapa en privat vinstmaskin, dels en skola som i första hand gynnar dem som har det bäst ställt. Slagordet för denna reform är ”valfrihet”.

Då säger Mona Sahlin att lagom valfrihet är okej men vinst är fel.

Och så visar det sig att partiets omslagspojke, den enda personen i svensk historia som blivit justitieminister med sitt utseende som enda begripliga merit, sitter i styrelsen för ett privat, vinstdrivande skolgeschäft, där vinsterna dessutom skall hämtas från våra skattepengar.

Då säger Mona att lite lagom vinst är okej. Ungefär som om hon företrädde ett borgerligt mittenparti och inte social­demokratin.

En socialdemokratisk hållning i skolfrågan är inte svår att formulera. Ungefär så här:

I vårt land skall vi ha en demokratisk skola som ger alla barn lika chanser i livet. Det skall inte spela någon roll för barnen var de bor eller hur rika eller fattiga deras föräldrar är. Det är en grundläggande demokratisk rättighet att alla barn har rätt till samma högklassiga undervisning. Därför måste resurserna samlas till en statligt och kommunalt finansierad skola och vi får avveckla det olyckliga och odemokratiska privatiseringsspektaklet.

Eller tag frågan om bankdirektörerna som har löpt amok runt om i världen och med rena dårskaper kastat oss alla ut i en dyrbar kris. Så också de svenska banknissarna som dessutom ställt till med ett helvete för våra baltiska grannländer. Ur borgerlig synvinkel tycks inte detta vara särskilt problematiskt, för i det politiska lägret håller man för självklart att vinsterna alltid skall privatiseras medan bankernas förluster alltid måste socialiseras. Går det bra för bankerna blir det mycket bonusar. Går det åt helvete blir det visserligen också bonusar, men då får skattebetalarna ställa upp och betala förlusterna.

En socialdemokratisk hållning i bankfrågan är inte heller svår att formulera. Ungefär så här:

De oansvariga och äventyrliga bankerna har visat att de inte är kapabla att ta sitt stora ansvar. Skattebetalarna kan inte fortsätta att lösa ut dem från gäldstugan varje gång de svirat bort pengarna. Därför måste skattebetalarna bygga upp ett eget banksystem som motvikt.

Mona Sahlins problem med sådana här enkla grundläggande socialdemokratiska hållningar synes vara att de kan se ut som ”kommunism”. Det beror på en ren synvilla. När VPK i slutet på 80-talet övergav sin kommunistiska ideologi tankade man över sin nya politiska ideologi från socialdemokratin. Samtidigt sökte sig socialdemokratin mot den mer ideologilösa politiska mitten.

Och där sitter nu Mona Sahlin med sin tvättade hals och skall vara pragmatisk, det vill säga bara föra fram uppfattningar som är okontroversiella, eller i vart fall inte retar så många.

Då är det inte så konstigt om hon hellre profilerar sig i frågor som rör de sexuella minoriteternas rättigheter (som bara retar den religiösa högern) än frågan om att ta i med hårdhandskarna mot det oansvariga och destruktiva bankkapitalet. Eftersom det senare kan låta som socialism (socialdemokrati) och retar upp just de grupper bland medborgarna där social­demokraterna som bäst behöver stöd, exempelvis skatteallergiska yngre medelinkomsttagare i städerna.

Tanken är att det är taktiskt att inte föra fram socialdemokratisk politik om man skall vinna valet åt socialdemokratin. Det är fegspel.

Vi är alla medvetna om att Mona Sahlin blir avsatt om hon förlorar nästa val, hon själv säkert mest av alla. Men feg­spelet – ökad a-kassa och högre skatter som enda profilfråga – leder till en tristare valrörelse och minskad entusiasm bland valarbetarna och bland väljarna.

En socialdemokratisk politik vore ett djärvare mål. Men kanske till och med mer taktisk.

Följ ämnen i artikeln