Svindleri – en strålande affärsidé
Guillou om Bonniers marknadsföring
Då och då brukar litterärt erkända, men småsäljande, författare fnysa att om det bara gällde att tjäna pengar... så skulle de lätt kunna sno ihop en ”deckare” och bli rika. Fast de är för ädla och fina för att sänka sig så lågt. Bakom den yrkeshögmodiga ståndpunkten döljer sig ungefär samma illusion som hos de författare som anser sig automatiskt överlägsna alla journalister, också som journalister.
Rätt många författare har genom åren bevisat att de är urusla journalister, framför allt med tillgjorda reseberättelser baserade på felaktiga ornitologiska och andra naturiakttagelser framförda på krystat språk. Försöken att bevisa finförfattarens överlägsenhet också när det gäller ”deckare” och annan låg litteratur är mer sällsynta. Och spåren förskräcka. Sven Delblanc misslyckades gruvligt med ett sådant försök att bli rik kvickt, liksom Göran Hägg.
Nu när det visat sig att det är paret Alexandra och Alexander Ahndoril, småsäljande, för allmänheten okända men fint litterära författare, som ligger bakom deckarpseudonymen Lars Kepler kan det förefalla som ett första lyckat experiment. Från att knappt ha kunnat försörja sig på sitt författarskap drar de nu in 15-20 miljoner på en enda bok under pseudonymen Kepler.
Den unga barnfamiljen Ahndoril är bara att gratulera, båda föräldrarna är dessutom seriösa och sympatiska människor. Men jag skulle hellre önskat att de vunnit sina miljoner på en skraplott.
Saken är nämligen den att om de gett ut sitt debutverk i deckargenren under eget namn hade de inte tjänat någon enda miljon. Konkurrensen i den svenska deckarmiljön är numera fruktansvärt hård, så lycksökare längst bak i kön får det inte lätt, i all synnerhet inte med en medioker och osäkert komponerad historia som denna ”Hypnotisören”.
Men räknenissarna på Bonniers hade en beprövad affärsidé. De började sälja in boken som om den var ett storverk i genren, spelade mystiska och lät utländska förlag bara läsa ett par kapitel av texten under förespegling att det var ohygglig konkurrens och ohyggligt bråttom. Vidare spred de rykten, och uppmuntrade ryktesspridningen, som gick ut på att bakom pseudonymen fanns ett mycket känt, rentav sensationellt, namn. Det var så de gjorde med sin första succé av detta slag, Bo Balderson, som blev så rik att han måste emigrera till Irland. Bonniers spred, eller uppmuntrade, det ena ryktet mer befängt än det andra. Än var det Olof Palme, än Sven Delblanc, som låg bakom deckarpseudonymen.
Så också denna gång. Delar av denna marknadsföring – som snart har en tendens att bli självspelande piano – har varit rent ut sagt oförskämd. Skulle Henning Mankell överge sitt eget förlag Leopard för att gå till Bonniers, det förlag som alla mindre förlag ser som det stora hotet mot svensk bokutgivning? Skulle John Ajvide Lindqvist överge Ordfront för att berika Bonniers genom geschäft med pseudonym? Naturligtvis aldrig i livet. Vilket varken ryktesspridarna på Bonniers eller nyttiga idioter i journalistkåren brydde sig om. Skulle alla dessa utländska förlag ha betalat sammanlagt nio miljoner i förskott för en bok skriven av det okända paret Ahndoril? Naturligtvis inte.
Så vad viskade Bonniers försäljningsorganisation till sina utländska kolleger? Något intressant måste det ju ha varit eftersom det blev köppanik.
Det får vi nog aldrig veta. Och just där ligger svårigheten när det gäller att komma åt denna form av ekonomisk brottslighet som Bonniers ägnat sig åt. På vanligt språkbruk skulle man kunna kalla det för en form av bedrägeri, att låtsas att paret Ahndoril var några andra än de var. Men mer juridiskt precist är det frågan om svindleri. Det är ett – ofta svårbevisat – brott som vanligtvis går ut på att sprida falska rykten i syfte att pressa upp värdet på egna aktier. Gärningsbeskrivningen passar som synes väl in på vad Jonas Axelsson och de andra räknenissarna på Bonniers haft för sig och deras vinst blir avsevärd. För om författarna får 20 miljoner för sin bok kammar Bonniers, enligt sina hårda, författarfientliga affärsprinciper, in 60 miljoner.
Svindleriet är alltsåen strålande affärsidé, när den går hem. Problemet är förstås att tricket inte kan upprepas hur ofta som helst. Det är en ganska liten tröst. Jämfört med hur roligt det hade varit att se svindlaren Axelsson på Bonniers skaka galler.