Räkna inte med att elever ska anmäla varandra nu

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-09-24

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Imåndags började Aftonbladets nya artikelserie "Vägra kallas hora".

Den behövs. Framför allt när den offentliga diskussio-

nen om unga tjejers vardag i skolan mest känts vilse i pannkakan.

Under åren har det bland annat låtit så här: a) "Könsorden urholkas, det betyder inget för dem som säger det", b) "I sydliga länder svär man med könsord hela tiden" eller c) "Tjejer kallar varandra hora utan att mena något speciellt med det".

På a) svarar jag: tror absolut inte att den som säger hora till någon annan bara säger det för att " då skulle de likaväl kunna säga något annat, b) Och? Vad spelar det för roll vad svärord syftar till i andra länder, det behöver inte vara bra för det, och c) tror också att man måste bort från bilden av att det bara är killar som drar fram som orkaner i skolkorridorerna och pekar på varenda brud de möter med ett "HORA". Visst använder tjejer det om varandra, och visst kan de säga det till varandra för att skämta men fråga samma tjejer om de är rädda för att få ett rykte om sig så svarar de antagligen ja. Inget är så laddat som den kvinnliga sexualiteten och under allt skämtsamt finns en rädsla att bli utpekad som slampan, horan.

Men vad betyder egentligen det här att kallas hora? Det innefattar något större än bara ett ord som studsar mot skolkorridorernas väggar.

Att kallas "hora" handlar ofta om att bli tilldelad en hel livsstil utan att ha bett om det. Det går rykten om att man gjort det " flera gånger, på sista klassfesten låg hon med typ alla.

Jag minns det som att det ofta var tjejer som utnämnde slamporna. Killarna kunde sedan hänga på och utnyttja det till att låtsas att de knullat, vilket de sällan hade i sjuan och åttan. Jag kommer själv ihåg, på högstadiet, hur livrädda alla vi tjejer var för det dåliga ryktet.

Så för många innebar det i stället att man skulle gå runt och hålla på sig fastän man ville upptäcka sin sexualitet, vilket man faktiskt är fullt kapabel till som tonåring.

Men det är inte bara i skolorna som den kvinnliga sexualiteten sveper omkring som en vålnad.

För hur vad det nu: kvinnor som blir våldtagna klär sig för utmanande och har för kåt blick, sminkar man sig mycket vill man absolut ligga med allt som rör sig, har man kort kjol får man förvänta sig att bli tafsad på och ligger man runt kanske killen man är kär i rynkar på näsan och sen blir man inte gift.

Bäst att sitta med knäna fint ihop och låta Christina Aguilera göra "the dirty job" i stället "

Nu lovar utbildningsminister Thomas Östros en lag som ska ställa högre krav på skolorna. Det vill säga elever i grundskolan ska ha samma rättsskydd som vi som är arbetstagare, de ska kunna driva skadeståndsprocesser om de så önskar.

Det var på tiden, allt för länge har grundskoleelever levt i ett slags undantagstillstånd, som om inte skolan kan räknas som en arbetsplats dit man ju faktiskt tvingas gå varje dag.

Så välkommen in i matchen, Östros, det var på tiden. Men räkna inte med att elever ska börja vallfärda till sina rektorer nu och "anmäla" de klasskompisar som de ju ändå umgås med varje dag och som plågar dem. Så enkelt är det inte. Om du verkligen vill förändra skolan så måste det finnas pengar till diskrimineringsombud på skolorna som kan driva elevernas sak. För jag tror inte att många elever kommer orka det själva. Och när du lite luddigt skriver i din debattartikel att det ska "utbildas pedagogiska resurspersoner i jämställdhet och genuskunskap för att höja jämställdhetskompetensen i förskola och skola", ja, då hoppas jag att du syftar på att man inte får gå ut Lärarhögskolan utan denna kunskap "?

Bra är i alla fall att det fortsätter att vara upp till eleverna själva att definiera om de känner sig utsatta eller inte. På så vis kan bästisar fortfarande ömsint kalla varandra hora om de vill "

Belinda Olsson

Följ ämnen i artikeln