Hon cyklar från Sverige ända till Kapstaden

"Kanske cyklar jag hela Afrika runt"

I höstas drog Emma Vånemo ut på sitt livs resa. Att cykla från Sverige till Kapstaden i Sydafrika. Nu är hon nästan halvvägs och funderar på ännu mer. Kanske cyklar jag hela Afrika runt, säger hon.

Just nu befinner sig Emma Vånemo på Afrikas kontinent, i Nouakchott, Mauretanien, där Resa fick kontakt med henne.

Hur länge har du varit på väg nu?

-133 dagar för att vara exakt!

Hur många mil har du loggat?

-Jag har cyklat 8 500 kilometer.

Hur långt har du kvar?

-Är inte helt säker. Gissar på 1 200 mil.

Bästa minnet hittills?

-I Västsahara gömde jag mig för militären en natt, det är nämligen förbjudet att bushcampa där. Jag hittade ett gammalt övergivet stridsvärn. Där vecklade jag ut mitt liggunderlag och kröp ner i min sovsäck och sen sov jag under stjärnklar himmel, oslagbart!

Ditt värsta? Du blev ivägkörd av militärer vid ett tillfälle, eller hur?

-Männen med kalashnikovs var militärer. Nej, det var inte så farligt, var mest förbannad för att jag var tvungen att packa ihop tältet igen! Mitt värsta var stenkastarna i Marocko. En dag när jag kom cyklandes så fick jag höra skratt från barn och när jag tittade upp så kom två stenar, stora som halva min knytnäve, farande. Som tur var så missade de. Förföljare är också obehagligt. Det har hänt vid tre tillfällen. Pojkar, män som cyklar med en och ställer idiotiska frågor som: Är du gift? Är din cykel bra? Är cykeln värd mycket pengar? Du är en bra flicka, mycket bra! Kan du ge mig en gåva?

Inga skavanker och inga vurpor?

-Jodå, man är väl ingen riktig långfärdscyklist om man aldrig har vurpat. En gång fick jag för mig att klia mig i huvudet samtidigt som jag tog en kurva i 30 kilometer i timmen. Det var en av de mindre begåvande sakerna jag gjort! Cykeln välte och jag flög typ flera meter ut på en 70-väg, haha.

Din längsta etapp?

-205 km! Men jag är en tävlingsmänniska och är hela tiden ute efter att slå nya rekord. 250 är mitt nästa mål.

Och kortaste?

-Fem kilometer. Det blev en sån där lökig dag när man egentligen inte vill cykla, men man känner att man måste. Då drar man ut på det så mycket man kan och sen hinner man inte mycket mer förrän det är dags att hitta sovplats.

Har du träffat några extra spännande människor längs vägen?

-Precis innan jul så stötte jag på två cyklister från Polen. De har jag sedan dess stött på vid några tillfällen längs vägen. De är alldeles fantastiska och vi har kul ihop. Vi har alltid massor att prata om. Samtalsämnet handlar för det mesta om militärerna och poliserna. Ni förstår, det är precis som om man vore med i Big Brother-såpan här i Mauretanien. De vet ALLT om en. De har till och med civilpoliser som följer en – GALENSKAP!

-För några dagar sedan blev jag stoppad av två kvinnor som försökte putta loss en bil som kört fast i sanden. Jag hjälpte dem och det slutade med att jag blev hembjuden. De var en nomadfamilj och bodde i ett gigantiskt tält. Det var roligt att se hur de levde en vanlig vardagskväll. Pojkarna spelade kort. En äldre man hackade sönder block av socker, kvinnorna lagade bröd och mat, en annan man tillagade en massa te. De var så otroligt gästvänliga. De matade mig och gav mig skålar med kamelmjölk, fantastiskt!

Du håller på med en insamling också - hur går den? Och till vilkas förmån är den?

-Ja, det gör jag. Ska jag ändå ta och cykla hela vägen till Kapstaden så kan jag ju försöka mig på en insamling också till de behövande. Jag har som mål att samla in 100 000 kronor. Jag nådde precis 10 000, jätteroligt! Men vad jag inte visste var hur otroligt peppande det är när folk donerar. Det får mig liksom till att vilja fortsätta ännu längre. Kanske cyklar jag hela Afrika runt. Insamlingen går till ActionAid – de hjälper kvinnor och flickor till ett bättre liv genom att motverka bland annat könsstympning, fattigdom, att kämpa för jämställdhet.

Till sist, vad önskar du mest av allt just nu?

-Djungelvrål, turkisk peppar och fläderbärssaft.

Leif-Åke Josefsson