Promenera bland Afrikas vilda djur

Safari till fots i Sydafrika

Stilla morgon på savannen.

Plötsligt skälver marken, när över 300 bufflar sätter iväg genom bushen.

Vi befinner oss bara 30 meter därifrån – till fots.

Klockan är sex på morgonen när vi kliver ur jeepen någonstans i Krugerparken, Sydafrikas mest berömda nationalpark. Vi ska – bokstavligt talat – gå på safari.

Men innan vi ger oss ut till fots i bushen måste vi fylla i ett formulär där vi försäkrar att det sker på egen risk. Tyskan med lindat ben ser redan ut att ångra sig när guiden Andrew Desmet säger:

– Det finns bara en gyllene regel: möter vi ett djur, spring för livet!

Hon blir knappast lugnare när han tillägger:

– Jag bara skojar. Det är inte lönt att springa eftersom alla djur är snabbare.

Andrew Desmet ska tillsammans med Mishack Malatji guida oss i naturen och samtidigt skydda våra liv.

– Det händer faktiskt att djuren blir aggressiva och springer mot oss, men det sker inte ofta. Det här är helt annorlunda än vanlig safari. Ni kan dämpa förväntningarna direkt, för vi kommer inte lika nära djuren som med en jeep. Nu kommer de att se människor och reagera annorlunda.

Vi har snart förstått att det farligaste djuret som befinner sig i bushen är homo sapiens, människan som med sina vapen har satt sig i respekt hos betydligt större varelser.

Gåsafari – bushwalk – bjuder ändå på spänning så att det räcker och blir över. Vi ska promenera Olifant Walk, en sträcka på åtta kilometer i Krugerparkens norra delar.

Redan efter 500 meter står vi öga mot öga med åtta flodhästar, som frustande möter soluppgången från sina platser i floden.

– Spring, skriker hjärnan när vi står tio meter från de djur som dödar flest människor. En av bjässarna rör sig mot land.

– Det var en kaxig en. Normalt sett håller de till i mitten av floden eftersom de känner sig säkrast där, säger Andrew Desmet lugnt.

Enda gången den erfarne guiden får upp pulsen är när vi springer på buffelspill och spårar en stor hjord i området. Plötsligt höjer han handen som en signal för att vi ska stanna. Han pekar mellan buskarna och där, 30 meter fram, står en afrikansk buffel.

Tystnaden i väntan på tjurens första drag är plågsam. Plötsligt börjar marken gunga under våra fötter. Det skakar och och dånar när buffelhjorden sätter fart.

När dammet har lagt sig viftar Andrew Desmet med hatten framför ansiktet.

– Puh. Där ser ni hur människan skrämmer djuren. Vi har bara ett gevär och 15 kulor var och det var minst 300 bufflar. De hade kunnat göra slut på oss hur enkelt som helst.

På skakiga ben studerar vi djuren på distans. På vägen hittar vi ett buffelkranium som påminner om ett lejons slakt. Vi ser spindlar väva sina nät, studerar en leopardsköldpadda och känner på de trädstammar som elefanterna har slipat ner med sina lerinpackade väldiga kroppar.

Vi är ett med naturen, dess skönhet, dofter, fenomen och, ja, risker.

– Visst händer det att hjärtat skenar, men jag har aldrig behövt döda ett djur, säger Andrew Desmet.

– Jag håller mig på avstånd, som om jag inte har mitt vapen med mig. Bara ett fyrtiotal djur har skjutits i parkens historia. På 25 år har det bara inträffat tio incidenter med människor. Folk har blivit svårt skadade, men ingen har dött.

Efter tre timmar är vi tillbaka där det stora äventyret började. Först då börjar tyskan få tillbaka färgen i ansiktet.

The big 5

Fler drömresor

Stefan Holm