40 miljoner får kan inte ha fel

Nya Zeeland är bääädårande!

Först blev han överraskad.

Sedan överväldigad.

Och ganska snart passionerat förälskad.

I vintras bodde RESAs medarbetare Arne Norlin i Nya Zeeland - i höst återvänder han dit igen.

Här berättar han om sitt nya "hemland" på andra sidan jordklotet.

Du känner igen flygplatsvolontärerna, de kan vara både manliga och kvinnliga, på deras vita skjortor eller blusar och blå emblem.

-Det är roligare än att sitta ensam hemma, säger Phil Jones.

Dessa rara gratisarbetande pensionärer följer oss sedan genom hela resan, vare sig vi besöker den lokala turistbyrån, går på museum, åker veterantåg eller dricker kaffe i serveringen vid den kommunalägda sevärdheten.

Före resan trodde jag att Nya Zeeland var ungefär som ett mindre och grönare Australien. Men så är det inte alls. Nya Zeeland är alldeles speciellt, även om det påminner lite om Norge, med dess branta natur, om Schweiz, med städer nästan vid foten av tretusen meter höga berg, om Hawaii, med dess gröna kullar och vackra, guldgula stränder och framför allt om Storbritannien. Fast trevligare, inte lika tättbefolkat och med hundra gånger bättre och billigare mat.

Eller som någon skrev: "Sätt Steven Spielberg, Charles Darwin och Claude Monet i ett rum med sex flaskor vodka och en hög partydroger. Inte ens tillsammans skulle dom ha lyckats hitta på Nya Zeeland."

Här finns två öar, två språk och två folkslag; 3,2 miljoner européer och 620000 maorier. Fast snart blir folkslagen tre för prognoser säger att andelen asiater kommer att ha ökat från 6 till 15 procent inom femton år.

Som högsommar

Vi stannade tre månader i Nya Zeeland, åkte runt som turister i en månad och hyrde ett hus i Nelson, längst upp på den soliga delen av Sydön, i två månader. Vi har nog aldrig haft det så skönt - och framför allt uppskattade vi vädret, som bäst ungefär som fin svensk högsommar, med blå himmel och hög luft, men aldrig riktigt hett, eftersom sjöbrisen svalkar. Från det vi kom, i mitten av november, tills vi åkte hem i februari, kan antalet gånger vi bar långbyxor räknas på ena handens fingrar. Många kvällar kunde vi sitta ute i vår lilla trädgård, bara klädda i shorts och en tunn tröja, till elva-tolv på kvällen.

För övrigt bär nyzeeländarna själva gärna shorts, till och med på jobbet. För en stel svensk kan det kännas som en chock att gå in på banken och mötas av en visserligen prydlig ung man, men dock klädd i shorts och tröja. Inte ens politikerna, intervjuade i tv, bär annat än pikétröja eller möjligen en öppen skjorta. Inte en slips i sikte.

Det regnade också några gånger, men regnvädren kommer för det mesta från Tasmanhavet i sydväst och släpper ifrån sig vätan längs västkusten, innan de når bergen. Vill man vara säker på att få sol bör man hålla sig på ostkusten både på Sydön och på Nordön.

Ungefär vid jultid är havsvattnet så pass varmt, cirka 25 grader, att det blir riktigt trevligt att bada. Härliga sandstränder finns överallt, om man nu inte nöjer sig med någon av de stora insjöarna på Nordön. Ett tips: badvattnet blir varmast vid flod, när vågorna för med sig det varma ytvattnet in.

Billigast köpa bil

Vi hyrde en bil under våra tre månader och fick ett utmärkt pris på en Mazda Familia från 1997 av hyrbilsfirman, cirka 100 kronor om dagen. Men egentligen hade det blivit ännu billigare att köpa en bil. Nya Zeeland vimlar av bilfirmor

som säljer gamla japanska bilar för 10000-15000 kronor. Sedan kan man sälja tillbaka bilen innan man åker hem.

Det är inte särskilt svårt att köra i Nya Zeeland. De flesta hyrbilar är automatväxlade och det gäller bara att komma ihåg att det är vänstertrafik och att den som kommer från höger har företräde, även om de svänger.

Vägarna är bra men ibland smala och krokiga. Glöm alla helsvenska tankar om 10 mil på en timme. Det kan lika gärna ta dubbelt så lång tid.

Och varje gång man ser en cyklist med full packning trängas med lastbilar och kämpa sig uppför en himmelsbrant backe bestämmer man sig för att aldrig, under några som helst omständigheter, cykla i Nya Zeeland.

Det finns inga motorvägar, utom i Auckland, Wellington och Christchurch, men inte heller på dem får man köra fortare än 100 km/tim.

Den som vill slippa köra kan givetvis ta sig runt med buss. Eller flyga till utvalda platser och sedan köpa rundturer och utflykter på plats.

Motell perfekt val

Vi blev också förtjusta i motellen i Nya Zeeland. Om man undantar miljonstaden Auckland och huvudstaden Wellington så ligger de överraskande centralt eller i alla fall längs infarterna, ungefär som om de låg på Sveavägen och Hornsgatan i Stockholm.

Som lägst betalade vi 390 kronor natten, som mest 550 kronor.

Som enklast var det ett rum med kokvrå (alltid med mikro) och dusch, som lyxigast en trerummare i två plan, med plats för sex personer och all tänkbar komfort. En trött och regnig kväll i Hamilton köpte vi middag i det närbelägna snabbköpet och tillbringade kvällen med att titta på två dvd-filmer som vi lånade i receptionen.

Några nätter bodde vi på vandrarhem och backpacker-ställen. Där var det ännu billigare men också något stojigare.

Maten bättre än du tror

Maten i Nya Zeeland kräver ett eget kapitel. För fyrtio år sedan lär krogarna ha påmint om forna tiders skotska landsbygdsrestauranger och alla pubar stängde klockan sex. I dag vimlar minsta stad av bra restauranger, där maten ibland smakar som i Italien, ibland som i Frankrike, ibland som i Turkiet. Invandrarna har satt sprätt på de inhemska smaklökarna. Du kan få härliga skaldjur och gröna musslor stora som kaffefat. Och minsta håla har minst en kinesisk restaurang och ofta också en indisk eller en thailändsk.

Vi övernattade i Dargaville, en liten stad två timmar norr om Auckland. Hotellet var stort, tomt och billigt. Tvärs över Victoria Street låg New Asian Restaurant. Där åt vi den bästa kinesmåltiden på minst tio år. Och naturligtvis hade de BYO (Bring Your Own), det vill säga man fick ta med sitt eget vin eller öl, som kunde köpas i den kvällsöppna affären vägg i vägg med hotellet.

Dricks förekommer inte någonstans i Nya Zeeland, inte på restauranger, inte på barer, inte när man åker taxi, ingenstans. Taxichauffören kommer att titta konstigt på dig om du försöker avrunda uppåt. På restaurangerna betalar man i kassan vid disken innan man går. Och man betalar exakt vad som står på notan, inte en cent mer.

En annan dag körde vi i två timmar längs en slingrig bergsväg och bestämde oss för att stanna för en kopp kaffe. Givetvis hade det lilla enkla vägfiket espressomaskin! Det tycks som om alla kaféer i Nya Zeeland har espresso och cappuccino - och dessutom oklanderligt välskötta toaletter.

Apropå toaletter, minsta samling hus har också minst en offentlig toalett, där det alltid finns toapapper, rinnande varmt och kallt vatten och pappershanddukar. En del av dem har blivit turistmål i sig, som Hundertwassers toaletter i Kawakawa.

Olika landskap

Varje resa i Nya Zeeland är som en geografilektion.

Tomma stränder, där man nästan känner sig skuldmedveten för att lämna fotavtryck. Ändlösa rader av berg med regnskog och ibland snö på topparna. Sjöar, vattenfall, fjordar med kristallklart vatten. Glaciärer, vulkaner, heta källor och kalkstensgrottor. Hedlandskap, ungefär som vid gränsen mellan Skottland och England. Och får, massor av får. Det finns platser här där ingenting har ändrats sedan kapten James Cook för första gången steg iland för drygt 250 år sedan.

Ett utmärkt sätt att se Nya Zeeland är att vandra. Det finns vandringsleder överallt, även om den bara går upp på en liten höjd. Man behöver verkligen inte ge sig iväg tio dagar med full packning i obanad mark.

Även under en kort vandring ser du växter som du aldrig tidigare stött på, hör underliga fåglar med konstiga lokala namn och känner dofter som du bara möter just här. Mellan träden kan du skymta blått hav och en nästan osannolikt sandgul strand. Och två av tre som du möter är nyzeeländare, med vandringskängor, oömma kläder och den speciella ansiktsfärg som man får av friluftsliv och stora sejdlar öl.

"Hi there", säger de.

Givetvis hejar man tillbaka.

Bäst: pingvinerna

Skulle jag välja en enda sak man absolut inte får missa i Nya Zeeland skulle jag nog ta pingvinerna - det var fantastiskt!

Vi såg dem på Penguin Place, en forskningsstation på halvön Otago öster om Dunedin. Stället finansieras av turister, det vill säga alla vi som smög i täckta skyttegravsliknande gångar ända fram till stranden.

Och där kom de, surfande på vågorna och vaggande upp på sanden, med magarna fyllda av fisk som de några minuter senare stötte upp till mat åt dunungarna som gömde sig bland sanddynerna.

Magiskt var bara förnamnet.

Jag frågade guiden, Roy Lockett, om de gulögda pingvinerna skulle klara sig på Antarktis.

-Säkert, sa han, de behöver bara äta upp sig och skaffa sig ett tjockare lager underhudsfett. Däremot tror jag inte att pingvinerna från Antarktis kan klara sig här. Det blir för varmt. De skulle inte orka fiska.

Finns det då ingenting negativt med Nya Zeeland?

Jo, tv-utbudet är uselt, med reklam var tionde minut i alla kanaler.

Sämst: sandflugorna

Sandflugorna, som kan anfalla i hundratal och ge små knottbett, är inga höjdare. Å andra sidan finns inga av de giftiga djur och insekter som Australien har så gott om.

Och man får inte glömma bort att Nya Zeeland är ett jordbävningsland.

Under våra tre månader var vi med om två halvstora jordbävningar, typ "kännbar skakning av inomhusföremål".

Annars är detta ett land som man inte kan undgå att tycka om, med dess matglada, pratsamma och festälskande invånare.

Arne Norlin (resa@aftonbladet.se)