”The time of my life”

RESAs Josefine Pettersson upplevde musikal i London för första gången. Efteråt hade hon bara ett ord – fantastiskt!

Med förväntansfulla steg tar jag mig till Covent Garden i London. Det är kväll och regnet ligger i luften. Men vad spelar det för roll? Snart är jag framme vid Aldwych Theatre där musikalen ”Dirty dancing” visas. Utanför teatern skriker de illrosa skyltarna ut ”Dirty dancing” och allt rosa glitter och glamour gör att jag får pirr i magen. Shane Robbins jobbar i souvenirbutiken:

– Musikalen är slutsåld varje kväll, så cirka 9 000 personer i veckan ser den, säger han.

En och en halv timme före föreställningen ringlar sig kön lång utanför teatern. Och jag är inte ensam om att vara förväntansfull.

– Med alla låtar som ”She’s like the wind” och ”Hungry eyes” kan det ju inte bli annat än bra. Jag tror inte jag blir besviken, säger Natali Miles.

Några andra som knappt kan bärga sig är de engelska tjejerna Laura Shepherd, Lucy Hague och Nicola

Rennie.

– Vi har sett filmen tusen gånger så det ska bli så himla kul, säger de.

Nästan alla i kön pratar, skrattar och småsjunger de kända låtarna från filmen.

Skymningen lägger sig och vi blir upplysta av strålkastare och blinkningar innan vi blir insläppta i den stora lokalen. Jag krånglar mig fram till min sittplats och sjunker ner i stolen med ett ännu större pirr i magen. De tre våningarna är fullproppade av människor och jag undrar hur de längst upp ska kunna se något. Men när jag tittar på stolen framför mig får jag svaret – där sitter en röd liten kikare fastspänd som går att hyra för några kronor. Men själv behöver jag ingen kikare, jag har en toppenplats

Äntligen – ridån går upp och musiken sätts igång. Så dansar musikalartisterna in på scenen. När huvudpersonen Johnny Castle som spelas av Josef Brown till slut gör entré visslar, klappar och tjoar alla – den här killen är snyggare än självaste Patrick Swayze.

Så börjar föreställningen. Musiken sätter igång och hela publiken klappar och sjunger med. Hela lokalen gungar – och jag får gåshud. För även om det här är en av mina favoritfilmer är musikalen bättre än filmen.

När pausen kommer är det rusning till – glasskön. Och jag får syn på tre killar i havet av tjejer.

– Vi är nog de enda killarna här. Vi har inte sett filmen men musikalen är bra, speciellt när de dansar Mambo. Men det är tveksamt om vi kommer att rekommendera den för våra killkompisar, säger de.

Lokalen släcks ner, musiken sätter igång och alla skyndar tillbaka.

När den klassiska repliken ”Nobody puts baby in a corner” kommer möts den av våldsamma skratt och applåder.

– Oh my god. Det var verkligen så bra som vi trodde, säger de engelska tjejerna Laura Shepherd, Lucy Hague och Nicola Rennie.

Och jag håller med, jag har haft ”the time of my life”.

Josefine Pettersson