Saknar gränser – det är en personlig kränkning
Toronto. Det finns förstås inga hundraprocentiga garantier om att han gör succé igen.
Men efter elva år i hasorna på Henrik Lundqvist i New York vet jag i alla fall en sak:
Tre Kronors målvakt kommer att ge allt han har i semifinalen mot Europa – och sedan ännu mer.
Vinnarjunkies som inte ens står ut med att förlora ett anspråkslöst parti kubb mot hustrun under semestern ser förluster i så här stora matcher som grova personliga kränkningar.
Det är ”Henkes” gode vän och före detta lagkamrat Fredrik Sjöström som berättar det där om kubben – som ett exempel på den vulkaniska tävlingsinstinkt som brinner i kompisens hjärta.
De spelade mot sina respektive under en stilla grillkväll på sommarsemestern för några år sedan och när fruarna vann tyckte New York Rangers stjärnmålvakt inte alls att det var kul.
– Vi hade stor ledning, men lyckades på något vis klanta till det i slutet, så tjejerna vände och vann. Då blev han förbannad. Tvärsur, ha ha. Men så är det. ”Hanke” vill alltid vinna. I allting.
Kan se de svarta ögonen glöda
Jag tvivlar inte en sekund på sanningshalten i storyn; jag kan se de svarta ögonen glöda i den västsvenska sommarkvällen.
Den där lidelsen, den där brusande ilskan i motgång, stod ut redan första gången jag träffade honom.
Det var ganska precis elva år sedan, nån gång i september 2005. Han hade just gjort sin urdebut med Rangers, i en halv träningsmatch mot Islanders i gamla Nassau Coliseum på Long Island, och varken utmärkt sig nämnvärt eller ställt till det. Men själv upplevde han insatsen som ett praktfiasko och kved bara olyckligt när jag hade presenterat mig och lite försynt frågade hur det kändes.
– Det gick så jävla dåligt. Så jävla dåligt...
Jag var tvungen att höra efter med dåvarande Rangers-scouten Christer Rockström hur det var fatt med den 23-årige talangen.
– Ah, det är ingen fara. Men när han tycker att det gått dåligt går han knappt att prata med. Det kommer du snabbt märka om du ska följa honom framöver, skrockade ”Rockis”.
Jotack.
Sett ”Henke” i 500 matcher
Jag har gjort just det sedan dess. Följt Henrik Lundqvist – till avsevärt mycket större glädje för mig än för honom, kan vi nog med hundraprocentig säkerhet slå fast. Sett honom i fyra–fem hundra matcher på Madison Square Garden och annorstädes, burit vittnesmål när han spelet Stanley Cup-final och OS-dito och utomhus-drabbningar och All Star-dueller, varit med när han triumferat i gastkramande Game 7-draman och fått sina drömmar sönderskjutna precis på tröskeln till himlen, gjort fler intervjuer än jag vill tänka på, ätit luncher och middagar med honom, sett när han lirat gitarr med John McEnroe på New Yorks rockscener och suttit skräckslagen på passagerarsätet när han brakat iväg i Formel 1-speed längs West Side Highway i sina sportbilar – och den där emotionella intensiteten har hela tiden funnits där.
Missförstå mig rätt, ”Henke” är i grunden en genuint vänlig och sympatisk person; lätt att jobba med som journalist för han ställer alltid upp och svarar på alla frågor, även när han fått hjärtat krossat , och givande att prata med också utanför rinken eftersom han är genuint intresserad av mycket mer än hockey.
Men det råkar samtidigt sitta en bultande vinnarskalle på de smala axlarna och när det gäller jakten på framgångar i den där målburen som varit hans kontor sedan tidiga tonåren saknar hettan i känslorna gränser.
Watch out, säger jag
Ett insläppt mål är en förolämpning för Henrik, och en torsk i en viktig match en grov personlig kränkning.
Det finns en bild av att han blivit lite lugnare med åren och för all del, det känns inte längre fullt lika obehagligt att tassa fram till hans hörn i Rangers omklädningsrum efter förluster, i alla fall i grundserien. Utbrotten är inte lika...drastiska.
Men det handlar mer om att han utvecklat mer självbehärskning.
Inne i bröstkrogen rasar lika mycket vrede och frustration som den milda höstkvällen i Nassau Coliseum för elva år sedan, det säger han själv.
Och nu – watch out, säger jag.
Matchen mot Europa är inte den största han spelat. Alla matcherna i finalserien om Stanley Cup 2014 väger förstås tyngre, likaså OS-finalerna 2006 och 2014, och det gäller nog även några av de Game 7-infernon han haft sådan framgång i med Rangers, särskilt hemma på Broadway.
Men nog är den i närheten av karriärens Topp 10.
Så alla kan ju tänka sig
Henrik Lundqvist kommer vara lika besinningslöst peppad, lika järnhårt besluten att under inga omständigheter förlora, som när han spelar kubb mot hustru Terese och Annika Sjöström.
Gånger tio tusen.
Fem andra vinnarskallar i Tre Kronor
Niklas Hjalmarsson.
– Ett stycke småländsk granit som spelat flest stora matcher av alla i laget ochblott med den pondus och värdighet han utstrålar visar omgivningen hur man beter sig när de verkligt avgörande ögonblicken närmar sig
Patric Hörnqvist.
– Ingen driver på mer under matcherna, ingen skriker och gormar högre i båset. Fråga bara Sidney Crosby, kedjekamrat i Pittsburgh. Till och med han har ”Bengan” i örat när spelet blir för statiskt.
Carl Hagelin.
– Ingen högljudd ledare. Tvärtom, det är med sitt ständigt goda humör och sin eviga optimism ”Hagge” bidrar till vinnarmentaliteten. Henrik Lundqvist har ofta vittnat om hur skönt det är att ha en sådan glad fyr vid sin sida, särskilt när det är motigt.
Erik Karlsson.
– I Henrik Zetterbergs frånvaro har Tre Kronor blivit Ottawa-kaptenens lag. Det kan ibland se ut som han mest spexar och skrattar, men make no mistake. I skarpa lägen är ”EK65” fyrbåken mitt i truppen.
Gabriel Landeskog.
– Tuff och uppkäftig. Mot motståndarna. Ingen annan svensk ”trashtalkar” mer – eller markerar hårdare när någon tar sig friheter mot Tre Kronor. Det är också ett sätt att sätta sig i respekt och lyfta sina lagkamrater.